När Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm den 28 februari 1986, var det sent på lördagskvällen. Viceamiral Per Rudberg, som till nyligen varit chef för den svenska marinen, hade gått och lagt sig. Först nästa morgon hörde han nyheten på Ekot. Rudberg gick omedelbart till telefonen och ringde upp överbefälhavare Lennart Ljung.
”Om det behövs är jag klar”, sa amiralen kort.
Klar att resa till USA. Till Washington, där Sveriges marinchef hade sin placering i händelse av ett krig. Mordet på landets statsminister kunde ju vara något allvarligare än ett vansinnesdåd, skulle Per Rudberg många år senare förklara för journalisten Mikael Holmström. Det kunde vara början på en attack mot Sverige.
I så fall visste landets högsta militärer sedan länge vad som gällde. I händelse av ett akut krisläge skulle marinchefen snabbt lämna Sverige och bege sig till ett Nato-högkvarter, antingen i USA eller Storbritannien. Väl i säkerhet där skulle han organisera motståndet. Om Sverige ockuperades skulle den övriga militärledningen, regeringen och kungafamiljen följa efter. Så snart som möjligt skulle sedan försvarsalliansen Natos styrkor hjälpa Sverige att slå tillbaka angriparen.
Sådan var planeringen och den var absolut hemlig, för Sverige var ”alliansfritt”. Neutralitetspolitiken var den främsta garanten för landets oberoende.
Långläsning 