100 år av ensamhet (Modern Psykologi)

Patienten sövs med några snabba elchocker. Läkaren lyfter upp det ena ögonlocket, placerar den lilla ishackans spets i ögats mynning, vid tårkanalen, och knackar med hammaren på hackan som tränger in i hjärnan. Han vickar på den för att skära av nervbanorna mellan hjärnans inre och pannloben, för att skilja förnuft och känsla åt. Den blodiga ishackan dras ut, torkas av och samma procedur upprepas via det andra ögat. Det hela är över på några minuter.

Under två decennier genomförde doktor Walter J. Freeman 3 500 sådana operationer på schizofrena i USA. Under 1940- och 50-talet reste han runt likt en rockstjärna, från mentalsjukhus till mentalsjukhus, och lobotomerade patienter på löpande band. De allra flesta fick bestående men. De beskrevs som avtrubbade zombier och återfall i psykoser och epilepsi var vanligt. Dessutom dog många under, eller i sviterna av, ingreppen.

Behandlingen ter sig omänsklig i dag, men lobotomi var bara ett i raden av desperata försök att bota den gåtfulla sjukdomen, där patienterna gled allt djupare in i sina psykoser tills de inte längre gick att nå. Inlåsta på mentalsjukhusen försattes patienter i insulinkoma, några fick veckolånga bad och andra gavs sömnkurer, som vissa aldrig vaknade ur.

LÄS VIDARE HÄR (MODERNPSYKOLOGI.SE)

Annonser
%d bloggare gillar detta: