Exklusivt: En förbannad flugfiskares sista äventyr

En förbannad flugfiskarens sista äventyr har tidigare publicerats i pappersversionen av Flugfiske i Norden. Långläsning.se publicerar nu exklusivt en omarbetad version. Artiklen är skriven av Tommi Dahlström. (För mer information om flugfiske och aktuella facktermer hänvisar vi till Wikipedia)

Sommaren 1961 försvann Carsten Lorange i ödemarken i norra Finland. Han var en erfaren fjällvandrare och hade skrivit en bok om flugfiske – ändå dog han efter några få dagar i naturen. Hur blev det så? Och vem var han, egentligen? Följ med på Tommi Dahlströms underhållande och undersökande resa i Carstens fotspår.

Jag hörde första gången talas om honom för ett tiotal år sedan. En berättelse vid fjällälvens sprakande kvällsbrasa. En typisk vandringshistoria. Bara namnet var för bra för att vara sant. Kaschten Låráansch. Uttala det hur du vill, det rullar likt en caramele i mun.

I själva verket är efternamnet septentrifierat sedan länge och uttalas Lårang. Betoning på sista stavelsen. Jag fäste inte större notis vid historien än att jag under flera år fick efterfråga vad det var ”han hette nu igen”? Återberättade den ibland. Myten ägde inget större innehåll i sak, men det som fanns var fascinerande. Enligt sägnen skulle mannen med det exotiskt klingande namnet gjutit en mystisk död i fjällen. Hans skelett återfunnet på en sandbank vid en okänd älv. Bredvid sig en ryggsäck full av sand, tillsammans med fragmentariska noteringar om att han funnit guld!

Han lär också ha sulat en flaskpost i älven för att uppmärksamma omvärlden på sin prekära situation.

SOS. Hjälp. Alarm. Jag Carsten Lorange ligger sjuk vid övre ändan av denna älv väl synlig i grönt tält. Sök mig snarast med (teckning föreställande flygplan). Ingen mat på över en vecka. Handla snabbt. Sök hjälpa mig”

Vad som riktigt hänt honom var höljt i dunkel. Du tycker kanske att det här börjar likna en legend?

Föreställ dig då det hela återberättat vid vattnet. Skymning över fjällkammen. Den vida ödemarken där bortom. Hur långt till närmsta boning. Det är bra att fundera över sin plats när man är ute i skapelsen och spankulerar. Något som Carsten gav sig tid att göra. Hans sista anteckningar nerklottrade på ett kartblad skvallrar om ett fasligt öde;

"tror kunna / ner i myren / försök sydspiss / på vej oppover igen / övernatta på fjellen / ny vision men stämmer inte / konstanteras fast med darliga ben / sista försök uppvägen / natten / det måste vara något fel på kartan…"

Som grundplåt till myten fanns inte mer än den enda boktitel han fick utgiven, Fluga i vildmark, Saxon & Lindström Förlag, 1959. Den fann jag så småningom på ett antikvariat och för dyra pengar kom jag över en av den svenska sportfiskelitteraturens guldklimpar. Willy Hauffman, ordförande för sportfiskareorganisationen Fiskefrämjandet, sedermera Fritidsfiskarna, och tillika skribent i föreningens tidskrift Svenskt Fiske plockar upp ett exemplar av Fluga i vildmark vintern 1959. Efter nyåret publiceras en recension signerad Hauffman, vilken fångat storheten i alstret rätt väl; ”Författaren har inte fallit för frestelsen att göra varje sida till ett naturpoem -i så fall får bilderna svara för poesin i boken…” och ytterligare ”En vildmarksskildring skall vara skissartad och låta läsaren själv spinna vidare i sin fantasi. Författarens inre syner kan annars lätt bli en ganska prövande läsning.” Amen.

Men i realiteten har saken fått bero. Kanske är det därför han erövrat den kultstatus han idag åtnjuter

Hauffman hade själv publicerat Flugfiske 1956 samt På jakt efter regnbågen 1959 och var vän av flugan, vilket inte kunde sägas om alla fritidsfiskare på den tiden. Ety även ett garn kan sättas på fritiden och det helt utan att utgöra någon sport. Definitionen ”sportfiske” kom till senare och avsåg de som med viss tillgjord svårighet bärgade sin fångst.7.Flaskposten

Att Fluga i vildmark, Carsten Loranges enda bokverk, vunnit status som klassiker är ju en sak. Men den verkliga historien om Lorange vet få att berätta. Ingen om man ska vara krass. Teorier och teser har det funnits flera, ogenerat spridda av ambitiösa skribenter, men i realiteten har saken fått bero. Kanske är det därför han erövrat den kultstatus han idag åtnjuter.

CARSTEN. VILKEN KARSTEN?
Det numera självskrivna forumet att starta en undersökning på är internet. Sökordet ”Carsten Lorange” ger inte mer än fem träffar. Flugfiskeprofilen Gunnar Westrin håller i två av de sidor som dök upp. En går till ett antikvariat i Schweiz. En innehållande ett norskt fastighetsregister från förrförra seklet och en till en isländsk släktforskarsida rörande en från Frankrike härstammande och förnäm släkt vid namn L`Orange. Inte mycket att gå på. Den franske adelsmannen, tillika huguenotten, Jean Baptiste L´Orange (f. 1651) av slottet S:t Quentin i Garonne, är den med vilken det på Island producerade släktträdet har sin begynnelse. En riddare av den orange färgen, vilket antyder urgammal sköldadel, där namnet antagits från sköldens utformning och inte tvärt om.1.Carsten 2

Att bekänna sig till den protestantiska utväxten av kristendom hade sedan Blodsbröllopet i Paris 1572 varitbehäftat med ett visst strul. Besvär som lindrades något vid utfärdandet av ediktet i Nantes 1598. Ediktet stipulerade vissa fri- och rättigheter för Frankrikes kalvinister och garanterades genom att ett antal slott och herresäten fick behållas som fristäder. Ni som sett De tre musketörerna (det lär ha gjorts en bok också) vet att berätta om vilken orm Richelieu var. 1629 tyckte kardinalen att de sista fristäderna gjort sitt och hävde statusen för dessa. Ediktet hade naggats i kanten. För att till sist hävas helt av Louis XIV 1685. Upphävandet förde med sig en massutvandring av kompetens och bildning. Om det är skälet till att koncentrationen av gapig och vulgär underklass höjdes, för att därmed möjliggöra den senare revolutionen låter jag vara osagt.

Han tycks komma från en mycket förnäm och besutten familj

De var läkare, arkitekter och jurister. Eftertraktade kunskaper med andra ord. Så penninglösa de for, på den tiden var rikedom något påtagligt, fann de sig inte rådlösa. Deras färdigheter gav dem ofta höga tjänster i sitt nya hemland. Inget palä, men väl en trygg inkomst och en samhällsposition alltså. I Sverige blev de en del av Skeppsbroadeln, men det är en helt annan, förvisso intressant, historia. Jean Baptiste för sin del, fick överge S:t Quentin och landade i Danmark, där släkten har en gren. Vilken i sin tur ytterligare förgrenades till Norge. Dessvärre ger släktträdet inget detaljerat om efterlevande eller något vidare precist om Carsten. Emellertid är dödsåret, 1961, givet. Nog så viktigt för fortsatt sökande. Han tycks, att döma av släktträd och fastighetskalender, komma från en mycket förnäm och besutten familj.

Carstens morföräldrar var danska missionärer vilka sökte upplysa indianer i Nordamerika om det förträffliga i att söka tröst hos Herren istället för herrar. Morfadern, Nicolai Fredrik Severin Grundtvig, är än idag känd bland älskare av det saliga genom de nio psalmer han står som upphovsman till och vilka förekommer i den aktuella svenska psalmboken. Psalm 198, Likt vårdagssol lär vara den mest populära av de nio.

16.L'Orangevapen

L’Orange-vapnet

Carstens mor, Marie Margarethe Grundtvig, föddes i Wisconsin den 1:a juli 1883. Om Carstens far, Carsten Tank Lorange, står inte mycket att finna. Död 1947. Arbetade som någon sorts polis eller militär. Farfar, Karsten Tank Lorange, var överstelöjtnant i indententuren. Han bidrog till Norges historia med geologiska upptäckter rörande jöklars karvning i naturen. På det schweiziska antikvariatet jag funnit på internet informerar en dam med målbrottslik dialekt över telefon om att den bok där Carsten nämns, är utgiven 1960 av ett företag inom pharmaceutika i Belgien. Ytterligare information saknas. Antikvariat reciterar, fullt förståeligt, inte hela varulager. Sålunda beställer jag ett fyrahundrakronors alster på ren chans.

I Kungliga Bibliotekets svala källare arkiveras i princip alla svenska publikationer på mikrofilm. Men var i pressläggen börjar man söka? Beaktat att Carsten först och främst var flugfiskare, det innebär kortfattat att agnet imiterar en insekt och är därför en sport som idkas under den varmare årstiden, borde han inte kunnat ställa till med något innan absolut tidigast under majmånad. Låt vara att han i sin bok beskriver en senvinter vid Bäverholmen i Arjeplogsfjällen. Jag skriver senvinter och menar vår. Eljest blir sörlänningen förvirrad eftersom våren i fjällen är vinter för honom. Kanske den bästa årstiden. Ljuset har återkommit, djurlivet vaknat och ändå är transporter ännu lätta på en bärande skare.

Extrabild 2

Samtliga nummer av Norrbottenskuriren från första maj till sista oktober 1961 åker fram. Efter tio dagars mikrofilms bläddrande vill jag ge upp. Ögonen svider och hjärnan är sjösjuk av allt filmspolande. Man blir rätt klar att packa ihop efter det. Tio dagars slit åt pipan. Det tar den tiden. Två dagar till att förstå tidningens upplägg. En vecka till att sluta läsa om allt möjligt annat intressant. Blicken i biblioteksväggen och en minnenas svajiga tankeflykt till Ammarnäs. Invid foten av byns beryktade potatistopp ligger en av snårskogen förtärd gammal kyrkogård. Jag blev en gång stirrandes på en gravsten över Nils Tomas Skum. ”genom olyckshändelse omkommen…” Många år senare, här i KB’s svala källare, får jag svaret. Skum kapsejsade på en sjö tillsammans med två vänner och mötte döden i en sval och lugn dimma. Sommaren 1961. De vittjade nog garn.

NORRLÄNDSKA NYHETER
Jag sjunker ihop och låter blicken flacka mellan meningslösa notiser. Huvudet hänger inte riktigt med. Jag läser rubriken flera gånger. ”Författare funnen död i ödemark”. Jag har spolat fram mikrofilmen till den 28:e augusti 1961 och vet nu att hans kropp återfanns i Hetta i norra Finland den 25:e augusti samma år. Och att han var folkbokförd i Lidingö utanför Stockholm. Med datumet bestämt kan jag plöja samtliga titlar i arkivet. Det blir lätt att gå igenom alla dagstidningar och jag slås vid jämförelsen av hur lite källkritik egentligen betyder. Det enda de sex olika notiserna har gemensamt är orden Carsten, Lorange och Finland. Dödsrunan flimrar förbi i SvD. Med den teoretiska efterforskningen avklarad blir det till att packa kappsäcken.

En kort personhistorik, arbetsprover samt autograf. Det verkar som om Carsten varit reklamman

Kanske att någon gamling i Arjeplog, Abisko eller norra Finland, typiska Carstentrakter, kunde minnas något. Dessa kommuner är ju inte jättemetropoler precis. Jag bokar omgående en tågbiljett till Kiruna. Några dagar innan avresan norrut emottar jag min beställning från antikvariatet i Schweiz. Den visar sig utgöra en antologi över de reklamtecknare Union Chimique Belge, UCB, använt sig av genom åren. Som firman antyder, en leverantör för pillertrillaren. Carsten Lorange presenteras med en kort personhistorik, arbetsprover samt autograf. Det verkar som om Carsten varit reklamman.10.PerspresSafft-50tal 2.jpg

Jag hinner med ett par meil till Grafiska formgivare, Art directors och Svenska Affischtecknare, SAFFT, föregångare till dagens Sveriges Kommunikationsbyråer. Dessutom beställes vädret för den angiva trakten och datumet från SMHI. Den som inte rest med tåg på sista tiden skall vara uppmärksam på att SJ inte längre är allenarådande operatör på just statens järnvägar. Stinsar, banvaktare, rallare och andra karaktärer försvann med Eyvind Johnson. Till Kiruna reser man numera med ett privat alternativ. Något som nyliberalisterna kallar för förnyelse och kåkfararna för att ”sy om bolagskostymen”. Inget ont i det, vore det inte för att konkurs betraktas bland kapitalet av och till såsom en sund handling. Och det privata alternativet har nyligen tagit till det företagsfryntliga knepet. Om företagsekonomi vet jag litet, men om utskänkning desto mer. Alkoholtillstånd och av Livsmedelsverket godkänd tross bollas inte fram och tillbaka lika enkelt som kontonummer och firmanamn. Arton torra timmar på ett skitigt danskt tågset. Ja ja, lite tulla i apoteket löser det. Värre då med att frukost inte kan serveras enär praktikanten i kioskvagnen saknar växel. Ibland längtar man efter ”Taxi, var god dröj”!

Eftersom jag inte vet något om hur resan kommer att arta sig har jag packat lätt men för händelse av vad som helst. Packningen påminner om vad jag skulle haft till en singelvandring i ödemark. Alas det medhavda medicinskåpet. En sextioliters ryggsäck härbärgerar allt inklusive ett NorthFace Ve-25, den i Himalaya vanligast förekommande tältmodellen. Vikten överstiger inte 20 kilo. Då är ändå ett träspö och en systemkamera inräknade.

Varför skulle en erfaren fjällvandrare svälta ihjäl på bara sju dagar?

Vandrarhem och sådant ska man inte räkna med i september primo då sommargästerna redan lämnat nejden. Emellertid hoppas jag att sommarsovsäck och foamunderlag, av viktskäl, skall tya. Smått befängt att räkna med gaskök, gasblandningen fungerar dåligt i kyla, men igen, vikten tre hekto avgör saken. Ved hittar man ju alltid i skogslandet och Ve-25 är ingen leksak. Boggins monotona lunk mot sliprarna. Nittis och flädersaft. Sverige är verkligen fantastiskt, även genom ett fragmenterande tågfönster. Ett eftertänksamt lugn bäddar in knoppen. Varför skulle en erfaren fjällvandrare svälta ihjäl på bara sju dagar?

I tidningsnotiserna anges svält och kyla som dödsorsak. Allsköns amatörmedicinska teorier fabuleras fram under inverkan av nittis. Hypoxi? Carsten tände köket inne i tältet för att torka upp o värma lite? Lågan åt syret och Carsten kvävs, domnar bort. En klassisk Torneträsk-sorti. Vintertid är det inte ovanligt att folk släpar ut en ark på Torneträsk is. Trivsamt inredd med alla tillbehör inklusive kamin. I golvet ett hål genom vilket man tillåts lura upp fisk. Även kaminens flammor äter syre.

Extrabild 3

Enligt samma tidningar utfördes obduktionen i Tromsø. Obduktionsprotokollet är ett måste. Ska kontakta Landsarkivet i Tromsø snarast. I Uleåborg också, för säkerhets skull. Lita på blaskor, inte jag inte. Så dags på året har kvällarna åter blivit kvällar och redan vid nio är det mörkt. På Ånge station biter en höstfuktig kväll i kinderna och de daggvåta rallarrosorna ber om nåd i gatljusens argonsken. Sommaren söker klamra sig fast. 12 timmar kvar till Kiruna.

I denna landsände är kött inget man köper. Möjligtvis byter man det till sig

Jag vaknar till en dag som lovar att livet är värt ett tag till. Solen har gått upp på en kornblå himmel och ännu är naturen i full blom. Löven lyser gröna. Men bara till en viss gräns. Gränsen visar sig gå vid Murjek. Djävlar i mig som om någon dragit ett streck med pennan. Gult här, grönt där, verkställ. Naturen är bra märklig ibland. Luften över Kiruna är kristallklar men blåsig. Går i skjortan upp till centrum efter en så kallad cafe latte innan resan går vidare till Karesuando. Ni som bor i Kiruna skrattar nu. Ni som inte bor i Kiruna, en latte klockan nio på morgon. En söndag. I Kiruna. Ja, nu kan ni skratta också. Det blir inte bättre av att bussen till Karesuando går klockan 19.45.

Vid elvatiden har en fikamånglare i Kiruna centrum förbarmande och där blir jag kvar över lunch. Njuter mikrovågspizza och läser om NSD´s fisketävling. Förbannar mig själv för att inte ha anmält 63 cm harr från CarstenKrysset. 2,2 kilo. På torris, på hedersord och torrskodd. Med ett sju fots Farlows i trä. Jag kunde ha klämt en drömresa på den. Å andra sidan, drömresa och drömresa. Man känner ingen på de där resorna och det kan ju inte uteslutas att man blir fast i Tjuottaheiti med ett antal kväkare. Tack, jag väljer umgänge med omsorg.

0.Profil

Carsten Lorang

Fastnar på ICA framför ett paket majsvälling från Semper. Köper oaktsamt nog kryssat rökt sidfläsk. Kolla alltid datum! Att hamna utan mat i ödemarken och upptäcka en utgången grisbit i botten på ränseln. Så svält eller mjältbrand, hur blir det? Charkuterister, förbannat. Å andra sidan, i denna landsände är kött inget man köper. Möjligtvis byter man det till sig. Säg för en dunk Skogsstjärna eller så. Jag är inte uppdaterad på bytesvärdena. Sätter mig på busstationen med en, visar det sig överoptimistisk, plakett i näven. ”Karesuando=Bensin$”. Ingen verkar förstå på vad sätt de vore betjänta av ett överstruket ”S” i tanken. Det blir ingen lift utan en väntan till 19.45.

Ur ett spröjsat fönster i en snickarglädjens ungdomsgård just ovan busstationen dånar Allmänt Trög, en lokal orkester med adrenalinambitioner, på högsta volym. Det och medicinskåpet lyfter humöret. Så blir klockan till slut 19.45.

Karga norrländska furor som kämpat sig upp ur sanden med en bister sibirisk vind i nyllet. Som karelska vandrare på väg till ett bättre liv

Svappavaara och sen till vänster. En mjuk men eldröd solnedgång lägger de ensliga furorna på myren i silhuett. De karga norrländska furor som kämpat sig upp ur sanden med en bister sibirisk vind i nyllet. Som karelska vandrare på väg till ett bättre liv i Nordnorge. Förvandlade till tandpetare i Karesuando lappmark. Stolta men frasiga. Kanske såg de sig om. När mörkret lagt sig över hjortronen stänker solen ännu sitt skimmer över Kuormakkas kam. I nordväst hägrar Carstenkrysset. Den punkt där Tavvaetno rinner ihop med Råstoetno och bildar Lainioälven. Nils kör buss och känner alla barnen. Busslinjerna på Nordkalotten är i mångt och mycket styrda efter skoltider. Barnen på Nordkalotten är fåtaliga och viktiga, de bär med sig framtiden. På dessa breddgrader känner förövrigt alla varandra. Post, skolbuss och allt i ett.

Ett enkelt samtal från Nils till innehavare av vandrarhemmet i Karesuando flyttar mig från tält till stugvärme trots den sena timmen. Karesuando är inte, om nu någon skulle tro det, en stad. Det är några hus, ett bussgarage och en gränspostering. Säkert var det mer av tjo och tjim på pastor Laestadius tid. Att förvänta sig en turistinformation mitt i natten en höstsöndag är att vara naiv.

Extrabild 4

HEM TILL TUSEN SJÖAR
Eskelinens Buss, OY, sköter trafiken på den finska sidan. Det har de gjort i ett mannaminne. En tur om dagen mellan Oulu och Tromsø längs med gränsälvarna, de är tre till antalet, respektive tvärtom. Om jag bara kan ta mig till över bron till Finland till fots kommer skolskjutsen mot Hetta att infinna sig därstedes klockan sju om morgonen. Jag kan inte förutse några svårigheter i den passagen. Det handlar inte om Virta precis.

Det innebär till exempel att en liftande permissionsuniform aldrig behöver vänta på sin skjuts. Första bil plockar honom

Måndag morgon är solig och frisk. Ishavsvinden far fritt över lågfjällen. Framförallt är måndag morgon stängd. Det är nu jag får ett hum om tidsskillnader. Klockan var sju i Finland för ungefär en timme sedan. Visst kan jag klockan och är ytligt bekant med jordens kurvning och att solen har sin gång. Jag blev helt enkelt lurad av att gränsen till Suomi för ovanlighetens skull korsades i syd-nordlig riktning. Ingen anledning att Extrabild 8misströsta. Krig och värnplikt har gjort finnar till ett generöst folk vad avser resande med tummen. Sex mil kommer att gå i ett nafs. Det var så förr i världen i vart fall. Nu verkar det endast gälla knektar. Det föreligger i Finland en outtalad plikt hos var medborgare att i allt vara en beväring behjälplig.

Det innebär till exempel att en liftande permissionsuniform aldrig behöver vänta på sin skjuts. Första bil plockar honom. Efter två mils marsch längs Muonioälv stannar en tysk turist med fru vilka ämnar till Norge. Han liknar Conrad Lorentz. Av tacksamhet utdelar jag diverse lappländska visheter på påhittad tyska. De låtsas vara oerhört tacksamma och dumpar mig i Hetta centrum. Precis på den plats Eskelinens Buss slängde av Carsten för 44 år sedan. Enontekiö är kommunen, Hetta byn. Oaktat vad som står i kartan. För överkomliga 42 euro får jag rum på Hetan Maja där bastun är finsk. Det finska märks främst på den praktiska dispositionen av ytor mer än på den förvisso maskulina värmen, för här har saunan en annan funktion än att utgöra samtalsämne mellan radhus, räntegap och infällda spotlights.

Visst är Hetta tvåspråkigt. Samiska och finska

Den i allt servila fröken Tiina på värdshuset översätter därtill den efterlysning jag ämnar spika upp på alla upptänkliga platser på orten. Jag talar förvisso finska, men skriver i stort inte mycket mer än ”ei saa peittää”. Visst är Hetta tvåspråkigt. Samiska och finska. Något annat är inte att tänka på bland befolkning över tjugo. Innan dagen är till ända har jag besökt ålderdomshemmet, kyrkan, kommunhuset, skolan, matvarubutiken och Polisen.

MINNET LEVER ÄN
Överallt fladdrar efterlysningar om en ”händelse”, avsiktligt höll jag inne med information för att inte färga vittnen, vid Pöyrisälv hösten 1961. Långsökt, men alla sätt är bra. Jag tror inte mina ögon då jag nästföljande morgon noterar att en ansenlig del av lapparna fått kontaktflikarna avrivna. Carsten Lorange har inte glömts bort i Hetta.

Det som förvånar mig mest är de något osammanhängande anekdoterna om guldfyndet och flaskposten

I diversebodegan Hetan Aitta inhandlar jag kartor och sätter upp ytterligare en efterlysning. Omgående finner jag mig mitt i en diskussion som går varm rörande flaskposter, guldfynd och gastar. Varenda själ i Hetta har en liten anekdot om Carsten. Det som förvånar mig mest är de något osammanhängande anekdoterna om guldfyndet och flaskposten. Två uppgifter vilka jag tidigare avfärdat som typiska vandringssägner. Snicksnack för att liksom göra berättaren eller berättelsen mer intressant. De livligt engExtrabild 9agerade tanterna i butiken har telefonnumret till någon som sägs ha varit med om den makabra hanteringen av Carstens kvarlevor. Vid lunch får jag så kontakt med en viss Kaarlo Vuontisjärvi över telefon. På frågan vilken relation till Carsten han haft, svarar han att han är den enda överlevande vid sinnens bruk av de tre som gick efter kroppen. Jag investerar blixtsnabbt i Kanellängder och munkar. Slänger på ett kilo kokkaffe också och ränner efter skolskjutsen mot Vuontisjärvi. Som inte bara är ett släktnamn utan även en modest by. Kaarlo och hans fru Elsa bor pittoreskt vid Pöyrisälv just där den mynnar i en liten sjö, Vuontisjärvi. Som inte bara är en by och ett släktnamn, utan även en sjö. Något namnet förvisso också gör gällande. Vägen ner till huset kantas av Stormhatt, fortfarande i blom. Blåbären tindrar, men smakar inte längre. Det gör för övrigt inte Stormhatten heller, för den som kan ana en morgondag vill säga.

Här ikring är han i alla fall känd som Guldgrävaren

En liten potatisplätt har de också, med retfullt aptitliga ljusa knölar som sticker upp i den sandiga myllan. Frun i huset tar emot blygt, men öppenhjärtigt. Herrn har intagit sin myndiga sits vid finbordet när jag stiger in och tar i hand. Rejäl kroppshydda. Distinkt blick. Händer som slår in spik, men ändå ett mjukt handslag. Ett gammalt taktfullt bordsur ger den där sortens tystnad man kan minnas från somrarna hos mormor. Dubbelstudsaren respektingivande upphängd i älgkronan. Kaarlo säger inte mycket först. De är inte vana vid utsocknes folk. Så tar han själv till orda.
-Jaha ja. Du är ute och letar efter Låårankke, guldgrävaren? och så brister han ut i ett lätt skratt, vilket återhålls något då han inser att han inte kan känna till min relation till Carsten.
-Flugfiskaren…försöker jag.
-Jo säkert. Här ikring är han i alla fall känd som Guldgrävaren. Och så lyser han upp lite igen.
Och börjar berätta.

EN FRÄMLING KOM TILL BYN
Ungefär den femtonde juli 1961 kom en stilig, högrest man med postskjutsen från Hetta. På ryggen en ränsel i fyrtiokilosklassen.

Artig och tillsynes väl rustad, men en smula egen och tillbakadragen. Detta kunde ju bero på språkförbistring

Tidningarna hade till yttermera visso tagit miste på Carstens ankomstdatum med en hel månad, varför hans frånfälle redan här kommit i en annan dager. De amatörmedicinska teser jag flummat ihop under tågresan kunde nu avfärdas. På en månad hinner till och med Amundsen dö av svält och kyla. Jag tänkte säga Scott först.Extrabild Artig och tillsynes väl rustad, men en smula egen och tillbakadragen. Detta kunde ju bero på språkförbistring. Carsten lyckas emellertid förmedla sina intentioner till Kaarlos mor Anna Vuontisjärvi. Som direkt avråder Carsten från det han står i begrepp att ge sig i kast med. Hans idé var att under en längre tid erövra stora delar av Finnmarksvidda. Håll i minnet, Kungsledens turistvänliga esplanad kan inte jämföras med denna del av Nordkalotten. Träsk och myrmark så långt ögat når. De läsare med erfarenhet av vandring vet att akta sig för blåstreckat på kartan som ett medeltida byhjon passade sig för helvetet. Minns bockstensmannen och hur det gick för honom. Språkförbistring eller inte, Carsten är en rutinerad ödemarksräv och avfärdar alla varningar.

Erbjudandet om att mor Anna skulle ordna med sin son att frakta packningen på moped så långt det gick möts närmast som en skymf av Carsten Lorange. Enligt Carsten själv var hans syfte att studera laxvandringar. Ett alldeles uppenbart påhitt för familjen Vuontisjärvi. Ty lax har här inte stigit före 1870, då storbonden Pekka Rova dikade ur och sänkte sjön med 10 meter vilket eliminerade ett antal vandringshinder. Och alldeles säkert steg ingen lax efter 1949, då kraftverket i Isohaara tagits i bruk. Att hindra fiskens lekvandring, läs fortplanting, är bara ett av de fanstyg miljöförstöraren vattenkraft mäktar med.

Det hade hittats en döing längs med älven

För dem var det tydligt att Carsten sökte efter guld och försökte dölja sin expedition efter ära och rikedom för blöta näsor. Av Carsten hörde familjen Vuontisjärvi sedan intet. Förrän tillförordnade länsmannen Juhani Lihtonen, radioman från Helsingfors som producerat ett antal program med lapsk inriktning för finsk radio och television, kommit för att rekvirera manskap och fordon. Det hade hittats en döing längs med älven. Att Kaarlo ställde upp var extra tacksamt för länsman då familjen Vuontisjärvi träffat Lorange i livet och därför nu kunde vara behjälplig med formell identifiering av likfyndet. Till andreman i båten anmälde sig en hårding vid namn Eero Eira från Peltosvuoma, som ”inte hade något bättre för sig”.

LIKTÅGET
De tre avreste norrut från Vuontisjärvi lördagen den 26:e augusti klockan halv fyra. Framför sig hade de 35 kilometer av miserabel terräng uppför en älv till brädden fylld. Vädret var för första gången på veckor soligt och lugnt. Den första milen avverkades forsarna med hjälp av den kuse man bestulit familjen Ylitalo på.

Länsman Juhani Lihtonen sluter Carstens ögon och rätar ut händerna

Hela sommaren hade varit extremt regnig varför älven gick omåttligt hög och naturligtvis, strid. Rentav farlig, som länsman skriver i förundersökningen. Häst och manskap lyckas hurusom att släpa båten, som de bestulit Mattias Laaksonen på, upp till Kuortoslompolo varvid de värsta forspartierna avklarats. Därefter följer ett långt sel som jämväl trafikeras livligt med motorbåt. Det tar dem drygt ett dygn att nå den plats vid Tollakasforsen där Carsten blivit. Trots att de var män ärgade av Svirfronten och Mannerheimlinjen, tycktes ingen av dem stå oberörd av synen. Carstens tomma spegelblanka blick mot skyn, hans knutna nävar, hans sargade fötter.

Extrabild 6

Länsman Juhani Lihtonen sluter Carstens ögon och rätar ut händerna. Han konstaterar att tältplatsen inte bebotts under nämnvärd tidrymd och att den helt saknar spår av livsmedel. Inte heller hade Carsten lämnat några övriga märken i omgivningen. Tältet, ett grönt Tarfala från Tältcentralen i Stockholm, hade sackat ihop något. Därefter företages en utvärtes undersökning av kroppen, vilken återges detaljerat i förundersökningen.

Hans ansiktsuttryck gav intrycket av en lugn hädanfärd

De sveper sedan kroppen i tältduken och samlar ihop Carstens ägodelar. Koktrossen som i frustration sparkats ut över nejden. Flugspöt, ett sexfots i glasfiber med en Record Standard som tidigare hittats i videt. De samlar ihop allt. Allt utom kaffepettern som blev i en tall.

De tre konstaterar att hans ansiktsuttryck givit intrycket av en lugn hädanfärd. Svälten, kylan. Plågan, hade lämnat honom och han tycktes ha varit redo att möta sin skapare. De menade i vart fall de tre. Länsman Lihtonen ger även uttryck för det i sin rapport.

Juhani

Juhani Lihtonen

Kaarlo minns allt som om det vore igår. Hur lätt Carsten var och samtidigt så ofantligt lång. Han återfanns liggande halvt utanför tältet. Det slängda flugspöt hade lagts i tältet några dagar tidigare av fyndmannen Maunu Suni, men liket hade han inte rört. Carstens sista natt i Hetta. Natten på Vuontisjärvis farstubro. I en svepning av sur tältduk. Det Carsten tagit väl hand om var hans Hasselbladare, som låg skyddad i det gröna tältet tillsammans med såväl exponerad som oexponerad film. Bland Carstens personhandlingar hittas noteringar om rikliga guldfynd och osammanhängande skisser över skattgömmor i markerna. Platser där han grävt ner sin förmögenhet. I packningen hittas plastpåsar fulla av sand. Kaarlo menar att det inte borgar för tokighet i sig. Området är mycket rikt på svavelkis (pyrit), eller kattguld och dess skimmer kan verkligen bedra. Även en sund människa.

Så inte är Costa del Sol på Nordkalotten någon garanti för galenskap

Bland Carstens anteckningar hittades också skisser över enorma städer på den norska sidan som han ”upptäckt”. Från toppen av Badasoaivi har han en milsvid utsikt in över Norge, mot Ishavet. Teknologiska upplysta städer skymtar i horisonten. Även på denna punkt tages Carsten i försvar. Elsa minns en sensommar då hon farit ut i markerna efter mylta, man säger så om hjortron, och fann sig på ett fjäll,stirrandes över en enorm stadskärna på norska sidan. Frisk, kry och nykter såg hon efter igen, men byen stod kvar. På något sätt sammanfaller ljus, fukt och lågfjäll till att bilda verklighetstrogna hägringar som den mest sinnesfriska kan luras av. Så inte är Costa del Sol på Nordkalotten någon garanti för galenskap, avslutar Elsa. Vi utbyter adresser och jag tar genuint tacksamt i hand. Den hand som burit Carsten ner för älven. Elsas syster, innehavare av en takksi som rymmer mer än kakksi, tar mig åter de två milen till Hettan Maja.

Extrabild 7

DÖD MANS STÖVLAR
Nöjd med mitt värv utverkar jag en belöning åt mig själv. På pizzerian vid Ounasjärvi fiskehamn vankas karaoke. En skönsjungande stårsa vore något att sätta tänderna i. Emellertid tycks den i fantasin redan levererade mamsellen att utebli till förmån för tre uppkäftiga renskötare. Eller renmän, som finnen kallar dem. Ett ganska bra uttryck. Det lägger ingen vikt vid det etniska utan konstaterar fördomsfritt vad de sysselsätter sig med. Män med renar. Renman. Poromies. I Finland är å andra sidan rennäringen inte organiserad i ligor, utan det ankommer på var och en som känner sig kallad att hålla renar att göra så. Ett eget öronmärke är vad som krävs.

4.K. Vuontisjärvi

Kaarlo Vuontisjärvi

Just denna trupp renmän är minst sagt förtjusta i sponken. Från deras bord hörs besvärjelser och löften om all den helvetiska ondska som skall drabba tidningsmannen från Fjollträsk. Jag avslöjar inte mina språkkunskaper utan gottar mig i komplimangen att jag officiellt nu är tidningsman. Emellertid härstammande från Åbos hamnkvarter, så knivintresset är ömsesidigt.

I takt med att spriten åker ner tilltar omfattningen av stundande våldsverk. Knäckta näsor, svullna ögon och bandage överhuvudtaget. Jag erinrar mig en historia om salig Hans Lidman i Rovaniemi. Grovhuggna stupfulla finska skogskarlar som på ett kaffesjapp tävlar i att ränna bladet genom tre tum furubord. Samma oro som Lidman kände hopkurad i sitt diskreta hörn vill inte riktigt infinna sig. Knivarna är reglementsenligt incheckade bak i kassan. Karaokemaskinen levererar en affektuös umpa-umpa, helt utan anslag av high fidelity. Kärlek smetat längs väggarna.

6.Klassfoto 2

Klassfoto. Carsten mellersta raden trea fr hö.

Nu vaknar istället affärsmännen i dem. Lite något ska de ju i alla fall lyckas vigga av stadsbon. För att återfå lite av sin förlorade manlighet, de befanns ju vara något korta i rockarna för en dans, föreslår de istället ett vänskapligt pimplade av Kossu. Två av dem kan hålla sig vakna för hjälplig konversation. Den tredje somnar in vid fjärde hojten. Han tittar trots det ibland upp med en av svett påklistrad meny i pannan och undrar när vi alla ska gå ut och spöa svenskdjävulen. Snart svarar jag. Så somnar han om med nyllet i askkoppen. Hans rödsprängda hundögon halvslutna. En salivblank underläpp hänger indolent i bordsskivan. Han samlar krafter.

Det var visst något om att gå i död mans stövlar

När de väl förstått vad jag gör i Hetta berättas det om Mikko Niemelä som hösten -61 hittat ett par prima gummistövlar i markerna vid Pöyrisjärvi. För en stadsbo kan ju stövlar vara något man både kan ha och mista, men för en renman var det vid denna tiden ungefär som att hitta fyra nya sommardäck, på alufälg. Nu ville det sig inte bättre med Mikkos karaktär än att hans nyvunna rikedom i gummi arabicum bytte ägare över en spader bara tre dagar efter fyndet. Å andra sidan lät vinsten inte skämma bort den segrande parten heller, ty redan dagen efter att Cincinnati Kid rensat spelbordet spreds nyheten om att Carsten hittats. Ur korthajens murstock, bortom Näkkälä, steg en svart, tät rök. En rök av brunnen gummi. Det var visst något om att gå i död mans stövlar.

Där ser ni, dobbel lönar sig inte. Huruvida det lönar sig att kasta sina stövlar för att få plats med guld i packningen kan ju också ifrågasättas. Hurusom måste det ha varit precis vad Carsten gjort, därav de såriga fötterna. Gympadojor är inget att ha i vildmarken.  Vare sig då eller nu. När alla tre vyssats in och lagt sina anleten mot bordet betalade jag notan och gick.

FiV3Bussen från Karesuando går klockan sju, svensk tid och skolbussen går åt fel håll på morgonen. Jag har avtalat en tid med byns andra taxi, som lovar att plocka upp mig klockan sju, finsk tid. De tre renmännen lyckades i så måtto med sitt försåt att det blev taxichauffören som agerade väckarklocka. Hösten har smugit sig på, det är ännu mörkt så dags och marken tycks tindra i frost. När ljuset väl stigit syns det att frosten verkligen ligger och att dikena är belagda med ett centimetertjockt istäcke. Natten har låtit temperaturen falla till åtta minusgrader. Jag tänker tält. Jag tänker sommarsäck.

MOT ADOLFSTRÖM
Nisse med bussen har morgonpasset också. Som bekant är mentaliteten och människorna på Nordkalotten speciella. Ett första intryck kan vara det av en asocial störning eller ett generellt ohyfs. Men det finns en inneboende vänlighet och generositet som formats av fan vet vad. Ja, de tidigare nämnda renmännens grillkioskfasoner undantagna. Kanske att det karga och kämpiga tvingat människan till social förmåga. Då menar jag inte att de kan pussa på kinden och skåla med lillfingret, utan de är hjälpsamma i betydligt allvarligare frågor. Ingen människa är en ö.

Om palt hör till Piteå och surströmming till Ulvön, så är fläskläpp en typisk Gällivarerätt

Innan jag kliver av för byte i Svappavaara lovar jag att vara flytande i samiska till nästa sommar. Måste bara bestämma mig för nord- eller lulesamiska. Nord tycker Nisse, för det begriper de flesta. Att resa med buss från Karesuando till Adolfström tar två dygn. Hur jag än vrider tidtabellerna blir det en natt i Gällivare. Rallarrosen är både en gammal bekantskap och ett angenämt vandrarhem. Den ligger över bron från järnvägsstation. I den ödesmättade bydelen ”Andra sidan”. Det ligger helt enkelt på andra sidan, Vassara älv. De lunkade malmtågen har en närmast hypnotisk effekt. Liksom vågor på vatten tar de aldrig slut.

Extrabild 10

Turistbyrån har alltid varit verkligt servil. Och ganska attraktiv faktiskt. På det rent amorösa planet. Tyvärr inte både och samtidigt. En ny krog har de öppnat, nya hak hör inte till vanligheterna i nejden, som naturligtvis tarvar recension av en sann gourmé. Inget övrigt lämnades att önska utom möjligen en propp. Om palt hör till Piteå och surströmming till Ulvön, så är fläskläpp en typisk Gällivarerätt. Adolfström är vägs ände. Verkligen vägs ände. Man kör västerut till dess att man kommer till en vändplan vid en sjö, intill fjällets fot. På andra sidan bergkammarna skvalpar den oändliga Atlant.

Adolfström är något så unikt som en by på landsbygden som lever i konsensus

Carsten beskrev sina vistelser hos Amanda och Konrad Sundqvist på Bäverholmen, varför värdshuset därest måste besökas. Kanske lever minnet av Carsten kvar. Trots hård vind går Arnold Sundqvists, son till ovanstående Sundkvistar, Uttern mjukt fram över sjön Yraft.
-Jaha du. Du skall till Bäverholmen? När ska du hem då? Jaha, ska du gå då eller?
-Vad är det? En mil? Ok. Väck mig klockan fyra.
Butter? Han fick ju sin ko imorse.

Adolfström är något så unikt som en by på landsbygden som lever i konsensus. De har löst det så finurligt att istället för en låtsad omtanke om sin nästa är de alla suveräna med diplomatiska förbindelser. Efter den parollen har nog även älgjakten delats in och alla verkar nöjda. Förmodligen även Arnold med sin nyknäppta kossa. Det bistra är bara en del av framtoningen.

Sen minns väl alla hur byborna stoppade utbyggnaden av älven. Helt utan politiskt korrekta argument, utan enkom genom tillämpning av den självägandes glasklara logik. När kraftbolagen sökte mjölka invånarna en och en, de tänkte sig kanske en ensam bonnläpp såsom varandes mer lättknådad, fick de ett av diplomatiska förbindelser förankrat ”far åt helvete” till svar. I själva verket reste sig mötet under tystnad som en man och gick. Men det är att säga ”far åt helvete”. Det blev inget mano a man för skojarna den gången. Hur kan man inte älska Adolfström?

Det anmärkningsvärda är att Arnold känner till väldigt mycket kuriosa om Carsten

Men visst, Arnolds lust att stiga upp i ottan för att köra iland en urban karaktär är väl förståeligt begränsat. Men jag menade verkligen att jag kan gå en sketen mil till Adolfström. Sommarens ensamvandringar i fjällen har gjort mig lika styv i benen som i korken. Det anmärkningsvärda är att Arnold känner till väldigt mycket kuriosa om Carsten. Han har även träffat Lorange’s hustru IngaLill. All denna vetskap som legat dolt för Sveriges litterärt lagda flugfiskare. När allt man hade behövt göra var att fråga. På värdshuset Bäverholmen.

Extrabild 11En intressant uppgift är emellertid den om advokaten som ringde familjen Sundqvist rörande en kanadensare tidigare tillhörande Carsten Lorange, sedermera tillhörande dödsboet efter densamme. Arnold minns tydligt att det var en stockholmsadvokat eftersom han själv löste dödsboet på kanoten för femtio spänn. Kanadensaren är sedan länge en del av myllan på Bäverholmen. Men att bouppteckningen förrättats i Stockholm är intressant. En bouppteckning torde släppa en hel del till ytan. I övrigt är det fantastiskt att återse Laisdalen på hösten med alla oväntat grälla färger och en faktisk skymning. När solen går ner tacklar jag spöt och lägger ut en Red Tag i Laisälven. Väl medveten om det meningslösa i projektet och utan någon som helst förhoppning om en osannolik fiskehistoria. Insektslivet har redan tynat bort för vintern och nu vilar nya larver i bottensedimentet i väntan på den dagen, den timmen, nästa sommar då de kan vicka sig genom den strida strömmen upp till ytan, kläcka ut sina vingar och förhoppningsvis få sig ett skjut.

Red Tag är namnet på ett flugmönster. En krok cirka centimetern lång, längst bak vid böjen en röd ulltott, krokskaftet lindat med påfågelstrån och högst upp vid kroköglan ett ensamt dun från en tuppnacke virad så att dess fanstrålar spretar åt alla håll och håller flugan flytande i ytskiktet. Nej, jag kan inte rabbla alla mönster. Det lär finnas några tiotusental. Förmodligen oändligt många fler.

Den alltid lustige Kjell får en seriös blick när vi pratar om jakten på Carsten

Det är inte underligt att av de sista årens fisketurneringar har minst en vecka varje sommar gått åt här. Man har skyndat mellan Kaitum och Lainio, men alltid stannat upp vid Arjeplogsfjällen. Laisdalen måste vara en av nordens mest fascinerande platser med sin djupt smaragdgröna ton. Om detta är vi överens och Arnold är övertygad om att jag snart kommer att börja häcka här andra tider på året. Tionde mars gissas det att vi ses igen. Svaipas egen nåjd ser in i framtiden. Han föreslår att jag lånar hans stuga i Adolfström och att han kör iland mig redan samma kväll. Ute på Yrafts vågor tänker jag att han får rätt om min retur. Han är ingen nåjd. Bara självklar. Väl på andra sidan går jag upp genom mörkret till Kjell Johansson hos vilken flitens lampa lyser. Den alltid lustige Kjell får en seriös blick när vi pratar om jakten på Carsten. Han förstår precis vad som driver en. Tyvärr har han inga minnen eller historier efter Carsten att berätta. Bara att han lärde folket i trakten att uppskatta svamp.

Extrabild 4

Kjell Johansson slänger sig med lustigheter i daglig konversation men låten eder icke luras. Den klara blicken och de mejslade dragen skvallrar om en man som går från klarhet till klarhet. Av de undersköna systrarna Thorvfe syns intet. Kanske är det därför mor i stugan går lugnt fram. Fast inte vore jag väl något dåligt parti? Jag är ett ess i en traktor. Är därtill inte så oäven i köket. Frontlastare och Chateaubriand. En svärson från helvetet, så gräma sig kan tanten göra själv.

ATT STÖPA EN FLUGFISKARE
Efter att ha plöjt släktträdet ånyo noteras att vissa förnamn i Carstens förgrening är ständigt återkommande. I norska telefonkatalogen återfinns en handfull Lorange med förnamn som kan ha haft en relation till Carsten. Några dagar och samtal senare har jag kontakt med Carstens kusin Erik Lorange. Han är mer än en kusin. Det är han och hans bror Jean som givit oss Carsten. Utan Erik ingen Fluga i vildmark. Det är inte Eriks eget påstående, utan min slutledning.

Förutom sin enda publicerade bok fick Carsten också en enda artikel publicerad. I Svenskt Fiske nummer 5-1960. Där beskriver han hur han först frälstes av dunkroksmetet av ett par pojkar på en fjällgård i Norge. Med fjällgård avses i Norge ett i fjällen beläget etablissemang för rekreation. Med pojkar avses hans kusiner, Erik och Jean. Det var Eriks far Robert Lorange, anställd vid jernbanen, som tog med de pubertala gossarna till vad som i själva verket var en jernvaktarstue i Kjerre sommaren 1929. Erik och Jean inviger Carsten i konsten att traktera flugspö. Året därpå har Carsten ett eget i greenheart, ett ekonomiskt alternativ till den dyrare klyvna bambun eller splitcane som det benämns, med vilket han plågar livet ur öringarna i Trollforsen i Numedalslågen varje sommar under hela trettiotalet.

…skammen som Carstens bror Fredrik dragit över släkten då han nazifierats

Numedalslågen är en av Norges längsta och mest laxförande älvar. Ganska trevlig natur. Man kan cykla där. 28 mil längs med vackra vyer. Jag undrar om Carsten kunde cykla. Erik har inte talat med sin kusin Carsten sedan -45 då de träffades för frukost på Slussen och har inte mycket att berätta. Erik Lorange var på väg till Finnmarka för att deltaga i återuppbyggnaden, gjenreisningen, och att resa genom Sverige var och är enklare. Erik upplevde då Carsten såsom varandes en smula fjär och svår. Carsten hade förvisso genomlidit dels sitt fädernelands förnedring, dels skammen som Carstens bror Fredrik dragit över släkten då han nazifierats under kriget. Fredrik Lorange, arkitekt i Trondheim, belades efter kriget med yrkesförbud i tio år för det tilltaget.

5.ADparty

Släkten Lorange på fest

Å andra sidan hade den fadäsen i viss mån även svärtat Erik och Jean eller kanske hela namnet Lorange för den delen. Emellertid, i ljuset av att 25 norska landsförrädare avrättades och 20.000 fängslades mellan 1945-1951 i det store rettsoppgjøret, ter sig kanske Fredriks politiska övertygelse något vag. Fredrik Lorange dog för ett tiotal år sedan utan att lämna några efterlevande då sonen Vidar tragiskt omkommit i ett fall för en trappa 1943, bara fyra år gammal. Därtill missade mången norrman sin egen avrättning då de på kapitulationsdagen gick avsides och erfor vapnets svala kamratskap. Polischefen i Oslo tog det ännu mer på allvar och sprängde sig själv i småbitar i en unken bunker på Skaudum. Lika så gott.

Senare forskning har, något oväntat, påvisat att en förgrening av släkten allaredan i vaggan hängivit sig åt den luddiga ideologin. Carstens ett år äldre kusin, Karsten Tank Lorange från Gjøvik, gick med i fascistpartiet NS, Nasjonal Samling, redan i begynnelsen på 30-talet. Därtill var han polis till yrket.

Den ökända sabotageorganisationen Osvaldgruppen löste dilemmat för Karsten genom att helt sonika knäppa honom i knoppen med två skott

Ganska snabbt efter ockupationen fann han sig så i tyskens sold. Vid ett tillfälle greps en ansenlig mängd norrmän misstänkta för patriotiska tilltag och fördes till ett av Wehrmacht uppfört läger i Raufoss. Behandlingen av fångarna lär ha varit av så råbarkad art att den ansvarige tyske officeren tvingats att vidtaga mildrande åtgärder. En ledande sadist under fångarnas vistelse var Karsten Tank Lorange. Vidare var han kontaktperson för Gestapo och samarbetade bland andra med skvallerbyttan Oscar Strømstad. Mot bakgrund av hans osympatiska karaktär kom ödet att spela honom ett spratt som entledigande honom från såväl skam som det egna avdagatagandet.

Den ökända sabotageorganisationen Osvaldgruppen löste dilemmat för Karsten genom att helt sonika knäppa honom i knoppen med två skott på en öppen gata, nämligen Gjøvikgata, i hörnet Vestre Totenvei, i Gjøvik den 5’e maj 1944. Rolf Andersen höll i puffran. Osvaldgruppens medlemmar fick ett hedrande och erkännande av Norges försvarsminister 2013, trots att där fanns både bolsjeviker och trotskijster som tog direkta order från NKVD. Inte så konstigt egentligen. I Kirkenes åtnjuter ryssar än idag ett gott renommé i egenskap av att de var de som en gång befriade Finnmark från tysken.

Extrabild 3

Det skall poängteras att Carsten inte haft något umgänge eller kontakt med vare sig kusinen eller dennes far, Carstens onkel. Inslaget om hans nazistiske namne till kusin skall läsas som ett stycke historisk kuriosa och uppmärksamma den nyfikne läsaren på att släkten bäddat för förvecklingar med sin namntradition. Helt enkelt var nog Carsten en sär personlighet bakom den glada gamängens yta.

ART DIRECTOR LORANGE
Forskandet bland reklamare har börjat ge utdelning. Carstens vänner visar sig utgöra gräddan av tidens talanger. I fallet Olle Eksell nämns han nuförtiden i kulturprogrammen mellan Sixten Sasson och Bruno Mathsson. Om namnet inget förtäljer kan ni tänka Mazettis Ögonkakao. Den stiliserade logotypen formgiven av Olle Eksell 1956 och en säker grafisk stilklassiker. Fram växer bilden av Carsten som en världsvan, underhållande och suave playboy. Oklanderligt klädd i kostym från A.W. Bauer, tangorabatt på överläppen och med ett munstycke i elfenben för cigaretten. Förr ansågs rökning som något tufft. Modet skiftar.

12.CrTr Conf

Carstens sista reklamjobb

Stället att idka vintersport på förr i världen var Bydalen i trakterna kring Åre. Det här utspelade sig innan Stenmarks bravader och sålunda innan slalom vunnit status som folksport. En viss exklusivitet kan anas. Olle minns att Carsten var ganska vass på att klämma lagg. Under sportloven var övriga medresenärer helt enkelt chanslösa när det kom till att hålla jämna steg med Carsten utför Bydalens mer eller mindre preparerade pister.

Jag blir av med en vetelängd hos Anna Greta Paulsen, framgångsrik modeillustratör på 60-talet, men får inte veta mer än att Carstens libido tog honom på cykel till Västerås. Elva mils trampande efter en Stina. Och elva mil hem. Men det är något som Stina överhuvudtaget inte känns vid idag. Hon måste ha varit något alldeles extra den där Stina. Eller så var Carsten en djävul på att cykla. Anna Greta Paulsen tillför dock det, att om Carsten skulle gått på Reiman Schule i Berlin, där hon själv studerat, skulle hon absolut lagt märke till en så stilig och lång karl. Lorange hade enligt egen uppgift gått såväl Reiman som Statens Haandverks og Kunstindustriskole i Oslo. Arkivarien på skolan i Oslo har dock aldrig hört talas om honom.

Han minns också att skilsmässan från IngaLill 1958 lämnade Carsten med en cykel

Konstnären Lars-Erik Falk, reklamare på 50-talet. För brödfödan kan man tänka eftersom han allaredan fortbildat sig i konstskolor som Otte Skölds och Isaac Grünewalds. Du har säkert sett hans alster. Eventuellt utan att veta om det. Länge stod det på Lindhagensplan en skulptur. Ett antal lackerade stålstänger, tolv meter höga och snett pekande upp mot skyn. I 73 graders vinkel för att vara exakt. ”Färgtorn” uppförd på platsen 1981, förekommer i en mängd varianter och de mindre för hemmabruk som av och till dyker upp på auktioner kallas ”Modulskulptur i färg xx” och renderar, för moderna svenska konstnärer, respektabla slutpriser. Lars-Eriks dagar som svältande konstnär fick ett abrubt slut en dag då en schweizisk penningstinn konstintresserad filur stolpat in på ateljén och köpt hela lagret på stående fot. Somliga går i trasiga skor, andra inte. Om Carsten finns inte mycket, men han minns de konstnärliga experiment, begåvade i Falks tycke, Carsten sysselsatt sig med. Ficklampor upphängda i mörka granskogar. Satta att pendla över oexponerat fotopapper á la Man Ray. Han minns också att skilsmässan från IngaLill 1958 lämnade Carsten med en cykel. Till Lars-Eriks förvåning tycktes Carsten tagit skilsmässan med jämnmod.

Carstens uppsåt hade alltså hela tiden varit att gräva guld och bli rik

Carsten fick heller aldrig några kända barn. Apropå det här med fiskets tjusning, berättar Lars-Erik att en av hans grannfruar haft en bror som varit mycket fiskeintresserad. Var gång han hälsat på sin syster hade det bjuditsmfiskarehistorier över nabohäcken.
-Nils, nånting hette han…
-Färnström? Nils Färnström?
-Just så hette han.

11.PersPresSafft-61_Nils Färnström var inte bara en av det svenska flugfiskets giganter utan gjorde sig även känd som en framstående filatelist. Ett festligt sammanträffande är det att han han bodde på Karlavägen i Stockholm, just runt hörnet från det galleri som i modern tid representerat Lars-Erik Falk. Världen är liten ändå. Falk hänvisar mig till Staffan Wirén. Som visar sig vara mycket nära Carsten. Hans son har Carsten till gudfar. Jag blir på stående fot inbjuden hem till Wiréns.

DUBBELLIV
Just innan avresan till Wiréns emottar jag bouppteckningen. Vid dödstillfället uppgick tillgångarna till 4 959,90 och kostnader, inklusive transport av lik etcetera, till 5 356,44. Då snodde också hyresvärden dödsboet på hyra till och med November 1961.

Den i särklass största enskilda tillgången utgjordes av en Hasselbladkamera med Vivitar objektiv upptagen till 700 norska kronor och den minsta av ett tillgodohavande på postbanken om 48 öre. Så fanns där en ficklampa också. Upptagen till en spänn jämnt. Tankeväckande läsning. Paret Wirén frestar med en lätt och smaklig lunch. De sedvanliga anekdoterna seglar förbi. Att Carsten nödvändigt blivit tokig av det ”oväntade guldfyndet” i Finland förnekas av Staffan. 1960 hade de två planerat just en guldletarresa till norra Finland, varifrån nyheter om guldfynd sipprat ut. Carstens uppsåt hade alltså hela tiden varit att gräva guld och bli rik. Kaarlo Vuontisjärvi fick rätt. Det var guldet som lockade.

Under resan till Wiréns hade bouppteckningen givit mig en komplett chock

Att jag inte riktigt ville tro det hade ju att göra med Carstens förnäma bakgrund och flagranta vanor. Vad skulle han ha mera pengar till? Att vara skitig i vildmarken under flugfiske, en adelns tidsfördriv sedan 1400-talet, kan tänkas vara acceptabelt, men att gräva guld. Herremän gräver inte. De rör inte ens vid mark. Det har de folk till. Nu föll det sig så att det sprack tidsmässigt för Staffan, så Carsten fick resa till Finland själv. Något som Staffan klandrar sig själv för idag. Enligt min mening helt i onödan. Det hade inte fört något bättre med sig än att de båda blivit kvar vid älven. Med stor sannolikhet hade Carsten varit kapten och styrt skutan till exakt samma plats under precis samma förhållanden. Inget annat än halverad matranson efter min matematik.

Under resan till Wiréns hade bouppteckningen givit mig en komplett chock. Det var inte alls vad man hade tänkt sig utifrån de vittnesmål som avgivits underhand. Något Staffan krasst konstaterar. Han hade varit närvarande vid förrättningen av bouppteckning tillsammans med advokaten, brodern Fredrik Lorange och modern Marie Grundtvig. Modern hade brustit ut i stilla tårar över sin sons svåra materiella armod.

Extrabild 6

I lägenheten på Bodalsvägen 45 på Lidingön fanns i princip en pinnstol, en väckarklocka, en säng, ett bord, en smoking och en frack, trots att flera år förflutit sedan den påstått kostsamma skilsmässan 1958. Vilken för övrigt kommit i annan dager. Att IngaLill fick sova för öppet fönster året om kunde hon kanske leva med, men snygga tjejer som lever med fattiglappar finns bara på film. Elakt förtal hade gjort gällande att hon sjappade med en dansk baron. Samma elaka förtal gjorde till yttermera visso gällande att hon kunde ha sjappat med vem som helst. Staffan kunde knappt erinra sig några klienter som Carsten arbetade med. Enligt honom var Carstens talanger inte riktigt i tiden för kommersiell reklam.

Carsten hade inga klienter och han hade hittat på det mesta om sin utbildning

Carsten var kanske var en talang på alla möjliga sätt, men hans modersmål var allt norska. Jag och några med mig misstänker på forskellige grunner att det i själva verket var Staffan Wirén som skrev Fluga i vildmark. I likhet med andra intervjuoffer nämner han en direktör Thams. Denne tycks vara en elusiv karaktär och står ingenstans att finna.

DEN BISTRA VERKLIGHETEN
Carsten hade inga klienter och han hade hittat på det mesta om sin utbildning. Hans död gick 396 kronor minus. Hans ekonomiska planering sträckte sig till en gurkburk i köket i vilken han då och då stoppade en femma enligt tidens hushållsregler. Hur kunde han bli en kultfigur fyrtio år efter sin död?

Visst har hans bok fina bilder, men den är trycktekniskt en katastrof. Visst hade han ett ekologiskt tänkande och en hamsunsk panteistisk kärlek till Nordkalotten, men säg den flugfiskare som inte har det nuförtiden. Som flugfiskare var han inte särskilt avancerad. Streamer och glasfiber. Men till skillnad från alla andra i gebitet sportfiskeförfattare var han den ende som företog sig vandringar av detta slag. Lidman inkluderat. Och absolut den ende som var renodlad flugfiskare. Det är naturligtvis starkt bidragande till myten.

Staffan Wirén förklarar det bäst. Carsten Lorange sket absolut och fullständigt i precis allt. Allt, utom tiden han kunde vara med flugspö och kamera på Nordkalotten som han intill märgen var hängiven. Hus, hem och hurså karriär? Det här var Carstens karriär och det amorteringsfria huset bar han på ryggen. Det var bara det att karriären råkade gå i stå. Hur skulle Elvis sett ut idag? Vad hade Carsten kommit upp med? Tyvärr lider boken Fluga i vildmark av tekniska brister. Bildbehandling, repro och tryck är minst sagt undermåliga och gör inte bilderna rättvisa. Formgivningen är inte bra. Idén syns men genomförandet är en lekmans.

Han är gudson till Carsten. Eftersom det börjat gå lite inflation i titeln blir jag inte imponerad

Carsten var inte art director. Han var ju knappt tecknare. Det är uppenbart att Carsten själv stått även för såväl framkallning av foto som reproarbete. På den tiden, ni som är något yngre och begåvade med formgivarambitioner (vilket idag torde utgöra hälften av riket. Eller är det TV-shower som gäller numera?) begagnade man sig av hjälpmedel såsom klistermaskin, reprokamera och skalpell. Att Carsten saknar typografisk och reproteknisk erfarenhet lyser igenom. Liksom hans lite svaga stilkänsla för boken som estetiskt hantverk. Men, det är motiven och berättelserna, innehållet, som utgör den stora förtjänsten. Det och författarens karaktär som närmast är ett unikum.FiV2

Det tycks dessutom nuförtiden vara så, att ovanstående kvalitetsaspekter är underordnade då bibliofiler och flugfiskare i ett dylikt unikt fall tycks strunta i utförande och trissar upp priset på Fluga i vildmark. Ett gott bundet exemplar med intakt skyddsomslag betingar ett högt pris. Rekordernoteringen ligger kring 3 500.

Ett i intervjuerna återkommande namn är den elusive Tamms eller Thams. Inte förrän firma Cromtryck dyker upp i grävandet finns en ledtråd. Petter Thams. Uppfinnare av färg som bränner in i vad helst. Även glas. Alas var firma Cromtryck född. Till dags dato leverantör av över 200 miljoner bilemblem. Kunde han rentav vara den Petter som nämns redan på andra raden i Fluga i vildmark? Vare sig nummerupplysningen eller folkbokföringen har någon uppgift om Petter Thams. Den jämväl levande verksamheten Cromtryck har emellertid godheten att forska i saken ehuru herr Thams sedan länge avyttrat sitt ägande.

Svaret blir de mig inte skyldiga. Petter avled tyvärr för många år sedan, men hans son bor kvar i Stockholm och han står i katalogen varför det hela avlöper harmlöst. Men hör här; Han är gudson till Carsten. Eftersom det börjat gå lite inflation i titeln blir jag inte imponerad. Gudsonen berättar att han bara var fem år då Carsten gick vilse och har alltså litet att berätta. Däremot ligger han inne med det splitcanespö och den Recordrulle som figurerar i boken. Jag är inte sen att svinga lite i hans trädgård. Han nämner en person som skulle kunna tillföra något. Hans farbror. Eller mer exakt, Petter Thams tio år yngre halvbror. De två bröderna hade fiskat tillsammans med Carsten en hel del. ”Erik Oppheim”. Nej, det är inte hans riktiga namn. Han hade lagt sig till med ett nome de guerre under kriget eftersom han hade en vana att som motståndsman ställa till förtret för tysken.

I det läget är ett alias att förekomma. I sin blygsamhet hade han bett Carsten att använda sig av aliaset även i boken. I bild syns han bäst på uppslaget sidan 62-63. Mannen med den ståtliga profilen. Ståendes i forsen. I den rovfågelrika ravinen i Laisälven ungefär i höjd med Laisstugan. Även om det på bilden kan se ut som om Erik bara poserar, menar han att han visst är flugfiskare och inte någon banal posör, liksom IngaLill som var en kunnig svinger. I boken förekommer alltså inga fejkade bilder. Så var de tre personerna vilka figurerar i Fluga i vildmark, Petter, Erik och IngaLill identifierade.

De här intervjuerna blir sällan just intervjuer. Mer av vänskapligt småprat. Men Erik är den som har klart mest att ge om Carsten

Erik är, sin ålder till trots, mer än villig att ses i Stockholm för en lunch. Turligt nog fredag, varför ingen av oss behöver ursäkta dryckesvanor och sålunda en lång lunch. I vanlig ordning är intervjuoffret lika vetgirigt som jag. De här intervjuerna blir sällan just intervjuer. Mer av vänskapligt småprat. Men Erik är den som har klart mest att ge om Carsten. De var tillsammans till Laisan många somrar. Erik har hunnit bli över åttio och det är med vemod han talar om Laisälven. Dit längtar han än, fastän benen kanske inte längre bär. I dessa tassemarker saknas alternativ till att gå för egen maskin.

Erik Oppheim och Petter Thams var halvbröder. Carsten var i sin tur barndomsvän med Petter. Carsten och Petter hade följts åt genom skolåren och tillsammans tagit sig till Sverige 1940. Erik, tillverkad av annat krut, stannade i Norge till 1945 innan även han kom till Sverige och började arbeta för Cromtryck, som fått en bra och lukrativ start. De tryckte skalor av glas till radioapparater. Firman anställde i början på femtiotalet en kusligt snygg sekreterare, IngaLill Ceder. Den åttonde november 1952 blev hon IngaLill Lorange.

Att Carsten frodades i ruggigheter bekräftar Erik villkorslöst

Till vårt lunchmöte hade Erik med sig en del reklamarbeten som Carsten gjort för Cromtryck. Förvånande nog, talangfulla och kreativa alster. Det sista en programfolder för en kongress i Stockholm som gick av stapeln i juni 1961.

Att Carsten var luspank kom inte som en nyhet för Erik. Splitcanespön och andra dyrgripar ordnades av Petter. Han hade gjort sig en hacka på sin tryckeriuppfinning och kunde stå för fiolerna under deras gemensamma strapatser. Även om de i alltför ruggigt väder undvek just strapatser och låg i tältet med en veckotidning, diktandes upp fortsättningar på skvallret för att få tiden att gå. Men att Carsten frodades i ruggigheter bekräftar Erik villkorslöst. Till exempel ansåg Carsten att kompass var för fjantar. Karta räcker för hårdingar. Den sista vandringen vid Pöyrisjoki var i så fall ett undantag. Enligt polisprotokollen hade det funnits till och med två kompasser i ränseln. Då var det ju så dags att lära sig död räkning.

Extrabild 2

POLISUTREDNINGEN
Brottsundersökningsdiarierna för Enontekis Länsmans Distrikt tillför det att länsmannen Juhani Lihtonen i själva verket beordrat folk, inte sökt frivilliga, till uppdraget att hämta Carstens kvarlevor. Han skriver ”En rotad vidskepelse och rädsla för trolldom har gjort det svårt att ordna med frivilliga. Trots att Vuontisjärvis män i god tid beordrats att ställa båt och manskap till statens förfogande har endast en man stått att finna”. Kaarlo. Som dessutom fick med sig Eero i projektet.

Även om man beordrat på ett sätt som förde tankarna tjugo år tillbaka i tiden, till okänd soldat ungefär. Och trots att man visste att skogen ännu var full av minor och blindgångare trodde man att dessa förhärdade gubbar var rädda för lik. Enligt Kaarlos mening var det dock mer som så att ingen vill jobba gratis. Låna ut häst och båt och sedan få arbeta med hemskheter ett par dagar utan lön. Hellre då vara vidskeplig.

23:e hittas han av de fiskeintresserade scouterna Maunu Suni och Juha Laurikainen. Nära, men ingen cigarr

I polisprotokollen framgår att Fredrik Lorange gjort finska polisen uppmärksam på att Carstens tillhörigheter inte sänts till Oslo. Ordinarie länsmannen Öhman redogör i ett svar mycket utförligt för Juhani Lihtonens flit och noggrannhet. Lihtonen har till och med eftersänt sitt eget exemplar av Fluga i vildmark från Helsingfors för att underlätta utredningen. Länsman Lihtonen var själv en hängiven naturkännare och nordkalottresenär och visste omgående med vad han hade att göra då Carsten identifierats. Vidare skrev Öhman att utredningen dokumenterats mangrant och slutligen att persedlarna som hållits av utredningstekniska skäl sänts till Oslo per den sjunde september 1961.

Obduktionen förrättades i Rovaniemi den 30:e augusti av rättsläkare Hirvonen. Den konkluderar att Carsten Lorange avlidit av effectus inatinionis et temperaturae deductae, svält och kyla, någon gång under dygnet 22:a augusti. Den 23:e hittas han av de fiskeintresserade scouterna Maunu Suni och Juha Laurikainen. Nära, men ingen cigarr. Det är heller inte säkert att de två kunnat rädda honom. Håll i minnet att Carsten var i ett mycket medtaget skick. I protokollen nämns att det inte fanns några som helst spår av livsmedel vid lägerplatsen. Inte ett endaste kolapapper. Inga tändstickor. Inte heller någon tobak, trots att han var nikotinist. Han hade alltså med såriga fötter och utan vare sig energi eller cigaretter gått vilse och irrat planlöst i okända marker.

De som hade kunnat rädda honom var två, jämväl anonyma, fiskare

De två fyndmännen var scouter och inte läkare. Innan de hade hunnit larma och få dit någon hade tiden likt förbannat runnit ut för Carsten. Helikopter var en relativt ny uppfinning 1961 och var således inte ett möjligt alternativ, i vart fall inte bland de nordiska räddningstjänsterna. De som hade kunnat rädda honom var två, jämväl anonyma, fiskare vilka enligt Maunu Suni passerade i närheten den 20:e augusti, som hade svarat på Carstens rop genom att aningslöst glatt vinka tillbaka. Hej hej. Och, hej då.

Att Fredrik Lorange i ett telefonsamtal med länsman gjort denne uppmärksam på att Carsten hade svagt hjärta vet jag inte vad jag ska tro om. Kanske ytterligare en försvårande omständighet för Carsten. Eller om det var det för Fredrik, som väl aldrig trodde att hans fjällräv till bror skulle gå bort sig. Något hjärtfel har inte nämnts någon annanstans i forskningen.

Extrabild 3

EN FÖRBANNAD FLUGFISKARE
Väderrapporten för augusti 1961 skvallrar om en regnig sommar och just efter den 15:e augusti inträffar en liten vindkantring som förvärrar läget ytterligare. Nordanvinden för med sig solitt regn och vindhastigheten ligger kring fem sekundmeter. Den 20:e drar ett ganska seriöst oväder in. Nordanvinden gör åtta sekundmeter men klockas upp till 15 i byarna. Nederbörden ökar och temperaturen faller till under fem grader. Luftfuktigheten springer upp till 90 procent. Ishavsvindar, rå fuktig luft och sur kall mark inte bara inverkar menligt på människa. Även en harr, den delikataste av fiskar, och öring kryper ner i djuphålan, bortom flugan, sådana dagar.

I boken erkänner Carsten gladeligen att han stora delar av sina resor förlitar sig till fisk som basföda. Att i princip alla älvar stiger vid regn eller snösmältning är ett välkänt faktum. Vissa mer än andra, beroende på upptagningsområde, markernas förmåga att absorbera vatten med mera. Pöyris älv hör till de mer markant stigande.

Även om Carsten hade kunnat lokalisera det samiska sommarviste som låg en knapp mil väster om hans dödsplats skar älven obönhörligt av all trafik. Den strida strömmen hade gjort honom till fånge i öster. Självfallet vet särskilt en flugfiskare att en extremt hög älv är lönlös att söka korsa. Här är det också så med fisken, läs födan, att skulle du mot förmodan nå ned till den så är det tji. Den ser inte agnet där den står och trycker i mindre strida bottenpartier av älven. Något som lokalbefolkningen vet att berätta. De lägger dessutom till det att älven blir bearnaise. Smetig och brunaktig med en sikt av två centimeter. Då blir det ingen fisk, läs mat, hur du än viktar och sinkar. Ändå var Carsten mest inne på streamerfiske. Streamern är en längre typ av fluga imiterande en liten fisk, en spigg för det mesta.

Helt pervers i mitt tycke och närmast att jämföra med det alldagliga spinnfisket. Allt som inte flyter är ett blänke. ”En vecka utan mat” skrev han i flaskposten.

Den sjuttonde ligger en kopia på flaskposten i min brevlåda

I Svenska Dagbladet den elfte augusti 1962 kan man läsa om ett tillsynes illavarslande fynd i den finska ödemarken. Något varsel i faktisk mening var det ju nu inte. Ett år efter Carstens olycka återfann tre fiskande finnar den tornister i vilken begäran om hjälp medelst flygmaskin låg. Carsten hade, mot bakgrund av en redan erfaren språkförbistring, tecknat ett flygplan. Under det gångna året hade flaskposten tillryggalagt en hel kilometer. På ett sätt turligt att det rörde sig om finska arméns fälttornister eftersom den också klarat den förkrossande isen under vintern. Alltså ingen flaska i egentlig mening, utan lumpens snuskburk.

Flaskposten saknas i alla arkiv. Hur göra? Efter en kontakt med chefredaktörn på den finska dagstidningen Pohjolan Sanomat (Nordkalottens Nyheter) publiceras en smärre text om mitt sök den femtonde april. Den sjuttonde ligger en kopia på flaskposten i min brevlåda. Enligt brevets avsändare, Veijo Simula, hade hans far med fiskekumpaner funnit det jag sökte. De var ofta upp till denna trakt för fiske och annan rekreation. Även om Carsten Lorange var en helt anonym karaktär för dem var ändå brevet av sådan sort att det sparats.

Extrabild 4Jag öppnade Veijos brev på restaurang Halvgrek+Turk. Låter exotiskt, men mästerkocken heter Claes och är en helt ordinär nordisk flugfiskare och en djävul på att binda flugor. Det heter så. Konsten att sno fjädrar kring en krok. Hurusom ligger det en tunnelbanestation från Värtahamnen. En timme senare sitter jag och ser ut över skärgårdens mer fekaliska vikar, vilka turligt nog ändrar karaktär i den fart vi lämnar tätbebyggelsen.

En hel dag i Åbo lämnar tid till att uppsöka Leila Lihtonen. Änka till den tillförordnade länsmannen. Om Carsten har hon inget, men jag får titta i Juhanis exemplar av Carstens bok. Dessvärre fanns där inga noteringar från undersökningen. Hon berättar att ”Jussi” Lihtonen i ett av sina många radioprogram avhandlat Carstens öde och ger mig sedan ett par fotografier på ”Jussi”.

Nattåg till Kemi. En dyster och övergiven stad som trots vardagen inte uppvisar något liv. Solen bländar i en Bottenvik bäddad med metertjockt istäcke. Det varma aprilvädret håller mig ändå från att gå ut och ta panoramabilder av staden. Jag blir väl mottagen vart jag mig än vänder. Minns de ännu min farmors syster Hulda Nikkonen som en gång öppnat röjhaket Koitto och styrde det med järnhand? Det var på Koitto som renmännen förlorade sin sold och glömde sina bekymmer. Säkert rändes en del knivar genom bordsskivor också. På ålderns höst fick Hulda nog av packade näbbstövlar och köpte sig en travhäst till levebröd istället.

Veijo Simula möter upp vid hotellet. Vi åker över till hans mor, Terttu Simula. Efter kaffe och artigheter tar hon fram en gammal bok ur hyllan, Greven av Monte Christo. I mittuppslaget ligger ett tummat, gulnat ark som tagit stryk i vecken. På lappen kan det tydas, -”Hjälp. Alarm…..” Jag blir sittande som en idiot. Äktheten går inte att ta miste på. Underskriften överensstämmer med Carstens autograf. Det vet jag säkert eftersom jag har en skrift från Union Chimique Belge där kråkan förevigats. Alldeles uppenbart har jag den beryktade flaskposten i handen.

Det var inget som helst fel på kartan

Hemma hos Veijo får jag se bilder på hans far Mauri och farbror Martti Simula från sextiotalet då de fiskade i trakterna runt Pöyrisjärvi. Det var de två och Pentti Vataja som fann snuskburken. Han anger den exakta plats där de fann lappen på en karta. Eftersom han själv fiskat en del där vet han att berätta var och hur fisket skall bedrivas. Allt kommer att komma väl till pass under sommarens expedition i Carstens sista spår.

FiV1 2I livets slutskede fick Carsten bita i den enorma paradox och surhet som måst ha legat i vetskapen om hans äntligen intjänade, enorma förmögenhet. Han var ju fullständigt nerlusad med guld. Men till vilken nytta där och då? Guld är bra men bröd är bättre. Hur han tog det är inte lätt att säga. Bitter eller djävulskt förbannad kanske. Måhända lätt vimsig av delirium. Att han haft ödet på känn framgår av hans sista anteckningar. På ett kartblad hade ju Carsten sökt förklara för omvärlden vad som var på väg att hända honom. Den sista meningen, alldeles utan Carsten Loranges distans till livet; //det måste vara något fel på kartan…..//. Det var inget som helst fel på kartan.

En sista anteckning från den Carsten jag lärt känna skulle hellre krasst konstaterat; ”Typiskt!” Att ingen författade hans eftermäle kan tyckas orättvist. Det kan kanske förklaras med att hans mecenat i branschen, Willy Hauffman, gick bort fyra dagar före honom själv. Därtill förlorade Fritidsfiskarna styrelsemedlemmarna Dyberg och Hemming sommaren 1961, varför utrymmet för runor måhända fyllts.

Han ligger mellan Ibsen och Munch

Media i allmänhet var upptagna med kanslirådet Nils Hedfors vilsna vandring i Sarek. Hans försvinnande blir en följetong i tidningarna under sensommaren. De sista dagarna i augusti anses hoppet ute för kanslirådet och sökandet avblåses. Fjälljägarna kan återgå till att förbereda Ingo för returen. Om det var förberedelserna som varit kassa eller Floyd som inte vände ryggen till två gånger är inte jag man att säga,men small, det gjorde det ju. Två dagar senare hittar en same kanslirådets kropp vid en kallkälla. Vi som blev kvar ägnar den första juni var år Nordkalottens slagne betvingare en tanke och höjer glasen; gratulerer med dagen sønn, vi husker deg ennå.

Carsten Tank Lorange kremerades klockan 10.00 den nionde september 1961 i Vestre Krematorium i Oslo Gamle Kapell och gravsattes i Vår Frelseres Gravelund den 30:e november samma år. Som årsbarnmed Hans Lidman blev han 46 år. Till sin sista vila fick han namnkunniga grannar. Han ligger mellan Ibsen och Munch.

Annonser
%d bloggare gillar detta: