”Det känns ibland som en déjà vu” (Modern Psykologi)

”När börjar det egentligen? Kan någon säga när någonting börjar? Sandkorn läggs till sandkorn, och innan man vet ordet av ligger det en sandhög framför en.”

När jag går upp mot författaren Hédi Frieds hem i närheten av Liljeholmen och ser Stockholm breda ut sig framför mig tänker jag på de där meningarna i en av hennes böcker. De där om sandkornen som läggs till sandkorn. De som beskriver hur ideal och moral sakta kan förskjutas i ett samhälle, nästan utan att medborgarna märker det. De som försöker peka på hur det som var uppseendeväckande nyss närmast steglöst blivit normalt.

Jo, vi vill i och för sig hjälpa till, men bara så länge det inte stör oss, och inte innebär någon större uppoffring

Så var det i början av 1940-talet i Sighet, Hédis hemstad i Transsylvanien i dåvarande Rumänien. De där småtrakasserierna mot judarna som förekommit redan före kriget förändrades steg för steg. Knuffar blev till misshandel som med tiden blev till förbud mot högre undervisning, mot statliga tjänster, mot innehav av fordon, smycken, radioapparater. Sedan kom gettot, så deportationen, lägren och förintelsen. Allt har hon varit med om. Allt uthärdade hon.

Man vänjer sig, berättar hon i sina memoarer Skärvor av ett liv som precis kommit ut i nyutgåva. Hédi och hennes familj tänkte: Vi får inte gå på bio. Det är inte hela världen.

LÄS VIDARE HÄR (MODERNPSYKOLOGI.SE)

Annonser
%d bloggare gillar detta: