Stanley Kubrick – en filmens gäckande filosof | Sans Magasin

Alla vi som hade lämnat den tidigaste barndomen bakom oss i början av 1960-talet är märkta av den anspänning som kalla kriget innebar, med Kubakrisen 1962 och farhågorna för ett kärnvapenkrig som kallsvettig klimax. Och varken Stanley Kubrick eller hans regikolleger utgjorde något undantag, varför en uppsjö filmer i ämnet såg dagens ljus under några år runt detta årtal, bland annat 7 dagar i maj (1964; om en förestående militärkupp i USA) och Bombsäkert (1964; om hur amerikanska bombplan beordras att atombomba Moskva).

Närmast chockad av fientliga reaktioner under premiärkvällen lät han telefonledes biografmaskinister runt om i New York klippa ner filmen med åtskilliga minuter

Med lite distans i tiden till dessa filmer står det nu helt klart att Kubricks film, Dr. Strangelove, inte bara var bättre, den utgjorde också något helt nytt. Bortsett från ett närmast vetenskapligt tillvägagångssätt vad gäller research inför arbetet med filmen, fanns här ett respektlöst närmande till ämnet. I en film som bågnar av testosteron går världen sin undergång till mötes i en scen där major Kong utlöser Harmagedon med en vätebomb som en gigantisk fallos mellan benen.

Denna film betraktas ofta som den första ”riktiga” Kubrickfilmen – en film där regissören hade tillräckligt stark ekonomisk bas för att kunna ta ut svängarna som filmvärldens stora ironiker. Den var som ett senkommet anslag för ett filmarskap som nu kunde ta vilka vändningar som helst och bjuda på ideliga överraskningar.

LÄS VIDARE HÄR (FRITANKE.SE)

%d bloggare gillar detta: