Exklusivt: Där uranet är Gud

Där uranet är Gud är ett utdrag från Urangruvan på prärien av Klas Lundström. Boken utkom i november 2016 på Rongo förlag och är resultatet av två års arbete. 

I Nebraska har världens största uranproducent Cameco Resources utvunnit »gula kakor« sedan 1991. Och nu vill de expandera ytterligare.

Josh McDonald från miljöorganisationen Dakota Rural Action styr fordonet förbi Squaw Creek Road där gräset växer högt och utan tillsyn. Solen håller allt levande i schack, i horisonten syns toppen av det heliga berg som gav platsen dess namn. Cameco Resources har satt upp ett taggtrådsstängsel som hindrar obehöriga från att beträda uranslätterna vid Crow Butte. Brunnarna ser inte mycket ut för världen. Men det är bara en hägring, det är vad som finns under jorden som räknas: Cameco Resources gruvor i Nebraska och Wyoming står för 50 procent av den amerikanska kärnkraftsindustrins uranbehov.

Vid Crow Buttes entré vajar det världsomspännande bolagets flagga intill den amerikanska. Den spartanska grinden vaktar en viktig byggsten i världens mäktigaste uranimperium. Från huvudkontoret i Saskatoon, Kanada, har Cameco Resources byggt upp en global verksamhet inte bara i kanadensiska provinsen Saskatchewan, utan även i Kazakstan och USA.

USA står visserligen endast för 4 procent av planetens uranproduktion, långt efter Kazakstan (41 procent), Kanada (16 procent) och Australien (9 procent), och sista kvartalet 2015 uppvisade de lägsta produktionssiffrorna på över ett decennium, till följd av låga kilopriser. Ändå tror industrin att uranpriserna kommer att stiga i takt med att minnet efter kärnkraftsolyckan vid Fukushima bleknar bort. De ljusa framtidsakvarellerna kan även tillskrivas den energipolitiska utvecklingen i Indien och Kina, som på allvar har börjat leta efter andra bränslealternativ vid sidan om framför allt kol. I USA bottnar uranindustrins förhoppningar i Barack Obamas »Clean Energy Act«, en energipolitisk kursändring bort ifrån fossila bränslen som kol och olja. En reform som vid sidan av förnyelsebara energialternativ väntas bereda vägen för kärnkraften att stiga in och säkra en plats i USA:s nya och grönstämplade energiportfölj.

Ändå har Cameco Resources vaktstyrkor fått nys om Joshs fordon och nu närmar sig en jeep i rasande fart

Den omedelbara följden av Obamas »Clean Energy Act« blev embryot till en ny uranboom i delstater som Colorado, Nevada och New Mexico där döende gruvstäder bevittnar prologen till en pånyttfödelse i sina nedlagda och övergivna gruvor. Och det var i samma veva som Cameco Resources ansökte om tillstånd från amerikanska atomkommissionen att få expandera sin produktion i Nebraska och Wyoming – och påbörja utvinning av uranfyndigheterna i markerna under Crawfords stadskärna.

Vid Crow Butte pumpar tusentals brunnar upp vatten innehållande uran. Olikt kolbrytning och oljeutvinning är in situ-lakning en diskret och tystlåten process. Det är långt nere i jorden allt sker, på ytan är allt lugnt. Det enda som förstör intrycket av öde prärie är de otaliga svarta lådorna som var och en döljer en borrbrunn. Samtliga bär ett nummer – 409, 283, 551 – men för snarare tankarna till kvarglömda trollkarlslådor än energikomponenter.

Josh har parkerat framför entrén och tar några bilder och lyssnar till vinden som sveper fram över slätten. Ingenstans syns tillstymmelsen till övervakning eller vaktposteringar. Det enda som hörs är hetta mot torrt grus.

Ändå har Cameco Resources vaktstyrkor fått nys om Joshs fordon och nu närmar sig en jeep i rasande fart och driver upp damm längs grusvägen. I jeepen sitter två män med solglasögon och uttryckslösa miner. Och de har inte kommit för att öppna grindarna.

Utan ord eller gester blir stämningen hotfull.

Josh oroliga stämma ekar över prärien:
Hoppa in, vi drar. Nu!

Det märks att de har jagat iväg reportrar och nyfikna härifrån tidigare

Fastän det är en allmän väg som leder till Crow Butte och inte förbjudet att fotografera uranfälten kastar han sig in i framsätet och trycker gaspedalen i botten, övertygad om att hans registreringsnummer har noterats och att hans »Bernie 2016«-dekal på bakluckan retar gallfebern på männen.

Småsten studsar mot det framrusande fordonet och på andra sidan molnet följer Cameco Resources säkerhetspersonal efter hack i häl. Josh kör med båda händerna på ratten.

– Det är en fin eftermiddag att bli nedprejad i ett dike. Det märks att de har jagat iväg reportrar och nyfikna härifrån tidigare, och jag har heller ingen lust att vara med om någon »olycka« just i dag.

Camecos jeep följer efter i ytterligare några kilometer, fram till dess att grusvägen mynnar ut till Highway 71 som leder tillbaka till Crawford. Där stannar den till vid vägkanten och kastar en sista blick mot Joshs »Bernie 2016«-dekal innan den vänder och kör tillbaka till sin dolda vaktpostering utmed Crow Buttes uranfält.

banner-6

Här, i den amerikanska västern, skulle allt börja på nytt. Men den enda utsikten som erbjuds från rum 33 på Town Line Motel i Crawford, Nebraska, är över en tom parkering. Rökdoften sitter i de bruna väggarna och luftkonditioneringen luktar bränd plast och erbjuder ingen svalka mot värmeböljan. Vid midnatt hörs det utdragna ekot från ett passerande koltåg och får tyst på en sömnlös ko som råmar på ett närliggande fält. Tågvisslan skär som en trubbig kniv genom den varma tystnaden. Rälsen fungerar som kolets motorväg och löper genom Crawfords stadskärna mellan kolfälten i Wyoming och Montana och kolkraftverken öster om Mississippifloden. Nordvästra Nebraskas rälsar är reserverade åt fossila bränsletransporter.

Alla strävar mot ett och samma mål: den amerikanska drömmen

Fastän kolet förblir en viktig energispelare i USA penslar amerikansk press den energipolitiska samtidskartan med mörka moln som föreställer en konflikt mellan ohållbara koldioxidutsläpp och en restriktivare hushållning av fossila bränslen. I ett drygt sekel har ljuden från koltågen vaggat regionen till sömns med förvissning om att alla strävar mot ett och samma mål: den amerikanska drömmen.

Många frågar sig ifall nya tider står för dörren.

På nattduksbordet står en Bibel, en vers ur profeten Jeremias bok är markerad:

Men jag skall skänka dig läkedom
och hela dina sår, säger Herren,
då du kallas för den utstötta,
Sion som ingen bryr sig om.

I den amerikanska västern byggde pionjärer sitt nya paradis på jordar som religiösa och politiska ledare menade var en gåva från Gud. Det andliga bandet till jorden förblir intakt och starkt, men marken har börjat mullra och många anar varningsekon i prärievindarna.
Håller naturen på att vända ryggen till sina invånare?

Den läkedom som ekologin i Nebraskas nordvästra region är i behov av frontalkrockar med det kanadensiska gruvbolaget Cameco Resources intresse för uranets »gula kakor«. Många, men långt ifrån alla, menar att regionens läkeprocess inte kan inledas förrän uranbrytningen vid gruvan Crow Butte upphör.

* * *

Allt började med en explosion. I hettan och trycket efter supernovans sista döende andetag bildades uran, som kom att bli en av byggstenarna när planeten Jorden antog form för 4,5 miljarder år sedan. I takt med att planeten kyldes ner bäddades uranet in i jordskorpan, en energireaktor som hann färdas långt genom universums otaliga korridorer innan den lade sig för att vila.

I New Mexicos öken restes den hemliga staden Los Alamos, det militärindustriella komplexets Eden

Uranets energi och dragningskraft kändes av och i flera sekel varnade aboriginer i Australien för en mäktig slumrande kraft i marken. En av Navajos skapelseberättelser beskriver hur Moder jord ger dinéfolket två gula degklumpar att välja emellan. Den ena var majspollen och bidrog till liv och goda skördar, den andra var oberäknelig och skulle helst förbli orörd i marken, aldrig att gräva fram – då skulle en väldig ondska drabba världen.

Den senare var uran, naturens tyngsta metalliska grundämne.

Stora olyckor tycks ha ristats in i ödet redan från början. Så torde åtminstone Navajo och Australiens aboriginer se på utvecklingen som följde efter att de gula kakorna började intressera 1900-talets industriella stormakter. Utanför Haystackmesan i New Mexico var det en herde vid namn Paddy Martínez som sprang på en uranådra i berggrunden som blev startskottet för den första amerikanska ruschen efter »gula kakor« på 1930-talet. Kort därpå var Nevadaöknen skådeplats för en statsfinansierad gruvboom där bofasta navajos värvades som billig arbetskraft. Det var bråda dagar: ett världskrig rasade på andra sidan Atlanten och det var bråttom för USA:s kärnvapenprogram – Manhattanprojektet – att utnyttja den nya fissionsvetenskapen för att föregå nazisterna med världens första atombomb. Det var även hektiska tider för undergångsprofetior: för första gången hade människan tillskansat sig tillräckligt med kunskap och förmåga att inte bara resa civilisationer – med hjälp av uranets frukter kunde hen nu även utplåna dem. I New Mexicos öken restes den hemliga staden Los Alamos, det militärindustriella komplexets Eden. Den nya tiden flyttade in i den gamla världens trädgård. En forskarhustru beskrev de skilda världarnas första möte i Los Alamos:

Där var de, Amerikas äldsta folk: konservativa, oförändrade, knappt berörda av vår industriella civilisation. Nu bidrog de till ett projekt så radikalt att det skulle utropas som början på en ny tidsålder.

Regn och vind strör fortfarande obehagliga minnen över reservatet Navajo Nation i fyrstatshörnet mellan Arizona, Colorado, New Mexico och Utah. Men det dröjde länge innan någon ersättning betalades ut för de otaliga cancerfall som dokumenterades bland den illa utrustade arbetskraften i urangruvorna. Riskerna med uranbrytning var ingenting som de amerikanska myndigheterna varken hade upplyst dem eller allmänheten om. Men redan 1546 noterades fall av lungcancer i tyska silvergruvor, i schakt som senare blev intressanta för sina uranfyndigheter. Den första vetenskapliga rapporten att länka samman uranbrytning med lungsjukdomar publicerades i Tyskland 1879. Innan andra världskrigets utbrott stod det klart att radioaktiva ämnen, exempelvis radon, var hälsofarliga och cancerframkallande.

banner-5

Crawford kallas för trädgården bortom Sandhills och är omringad av prärie. En ung stad med cirka tusen invånare, grundad 1886 som militär utpost och knutpunkt för järnvägen. Efter »indiankrigen« under 1800-talets senare hälft hade präriens ursprungsfolk besegrats militärt och stängts in i reservat. Prärien låg öppen och inbjudande som ett stilla hav för penningstarka aktörer från Europa och det urbana östra USA som hade fått upp ögonen för Great Plains jordbrukspotential.

I nordvästra Nebraska gick uranjakten av stapeln samtidigt som Kalla kriget led mot sitt slut. Nya geopolitiska lägen ställde den amerikanska uranproduktionen i ett vägskäl: kapplöpningen var ett minne blott, kärnvapenprogram avslutade och planerna på »en ny kärnkraftsgeneration« var raserade i sviterna av olyckan vid Three Mile Island utanför Harrisburg den 28 mars 1979.

Nybyggare fick sin jord, järnvägsbolagen fick sina järnvägslinjer och storstäderna blev med sin slum

Tre decennier efter de första stapplande gruvstegen på prärien har uranproduktionen intill åsen Crow Butte utanför Crawford nått sitt eget oundvikliga vägskäl. Antingen expanderar Cameco Resources, världens största uranproducent, i deras hopp om ett förnyat sin verksamhet och gräver nya uranbrunnar inne i Crawfords stadskärna – eller så sätts det punkt för uranproduktion i nordvästra Nebraska och Crawford tvingas leta efter nya ekonomiska livlinor.

* * *

Den solnötta skylten med texten Squaw Creek Road har sett mycket genom åren. Längre upp längs vägen, på krönet som reser sig ovanför åkrar och bondgårdar några kilometer utanför Crawfords stadskärna, låg familjen Gibbons paradis på jorden. Marken hade de fått tack vare »Homesteaderlagen« som delade ut jordlotter till amerikaner som var villiga att bryta upp flytta västerut för att påskynda koloniseringen av prärien och dämpa urbaniseringen till USA:s storstäder. Nebraska var den första amerikanska delstaten att implementera den federala lagen 1863, ett politiskt projekt med enbart vinnare, enligt makten i öst: nybyggare fick sin jord, järnvägsbolagen fick sina järnvägslinjer och storstäderna blev med sin slum medan hela Amerika fick mat att sätta på borden.

Fyra jordbrukargenerationer Gibbons njöt av den majestätiska utsikten över den stigande solen över kortgräsfälten vid det ensamma berget Crow Butte – en helig punkt för Oglala-Lakota och en plats som Crazy Horse sökte sig till för att meditera och be strax före sin död 1877 vid militärutposten Fort Robinson, några mil från Crawford.

Måndagen den 18 maj 1992 förändrades allt

Familjen Gibbons rötter är sammantvinnade med jorden. På prärien sägs det att troheten till bergen och de ständiga vindbyarna formar människor, djur och växter. Här lutar sig människor västerut och träden österut och mellan dem bjuder horisonten upp vinden till dans. Här förenas den amerikanska västerns samtliga komponenter: arbete, rekreation, tro. Men framför allt hopp. Och tillsammans täljde familjen Gibbons liksom otaliga andra nybyggarfamiljer en lycka vars syre hämtades ur jorden de levde på. Och levde av.

Men måndagen den 18 maj 1992 förändrades allt.

Från köket hörde Beth Gibbons det utdragna tjutet från traktortutan. Den då 54-åriga Beth släppte allt och sprang ut och fann maken Harold likblek.

»Jag är sjuk.«

Den 68-årige bonden jämrade sig medan han halade sig ner från traktorn.

Harold var född i Crawford, Beth växte upp i Sandhills och de hade träffats på en dans som unga. Senvåren 1959 gifte de sig och bosatte sig på Harolds familjegård. De visste vad som krävdes för att få vardagen att gå ihop och livet att fungera på prärien. Harold Gibbons arbetade hårt, steg upp i vargtimmen för att se efter djuren och drack sitt morgonkaffe medan himlen ändrade skakade av sig sina nattgrå nyanser och gryningsrodnade. Harold var aldrig sjuk och gick i kyrkan om söndagarna som en god kristen och vände sig till Gud för beskydd och stöd. Men nu när Harold raglade in i huset hade allt kastats överända. Beth stängde grinden så att korna inte skulle ströva ut på landsvägen som hade dragits några år tidigare, den som förenade Crawford med urangruvan.

Gud måste befinna sig någon annorstädes den här morgonen, tänkte Beth när hon fann maken hjälplöst nedsjunken i vardagsrumssoffan. Plötsligt såg han så svag och oigenkännlig ut.

»Ska jag ringa efter ambulans?«

»Nej då«, lugnade Harold. »Det går säkert över om jag bara får vila lite.«

Beth gick till köket för att ordna något åt Harold att äta och dricka, men när hon en stund senare tittade till honom igen hade makens hjärta slutat slå.

Gruvan var som ett tecken på sämre tider, för alla

På väg till sjukhuset var Beth nära att köra i diket medan hon försökte hålla samma hastighet som ambulansen. Kort efter ankomsten konstaterade läkaren att Harold Gibbons var död. Hjärtinfarkt. En sjuksköterska försåg Beth med en stol så att hon inte skulle svimma av chocken. Livet – det som hon hittills levt och känt det – försvann som när någon blåser ut ett ljus.

banner-8

Beth fylldes av en märklig känsla när hon vandrade med kängprydda fötter i samma hösttunga och vårleriga jordar som Harold hade plöjt till sitt livsverk. Deras livsverk. Från grusvägen på andra sidan om det höga gräset där deras mark tog slut kastades damm upp av lastbilar som åkte fram och tillbaka till urangruvan. Ibland gick trafiken så tät att dammolnen bildade sköld mot solen.

– Gruvan var som ett tecken på sämre tider, för alla. Som en korp som för med sig dåliga nyheter.

På kyrkogården i centrala Crawford låg Harold begraven under en enkel gravsten med en ros som symboliserade deras liv tillsammans. I fem år efter hans död bedrev Beth ensam jordbruk och vallade boskap. Lika mycket i ett försök att gå vidare som för att hålla tårarna borta.

– Det hände att jag upptäckte att tårarna bara rann när jag körde traktorn, samma traktor som Harold hade använt i så många år, säger hon.

Den där oroskänslan i magen vägrade lämna henne ifred. Den som Beth och Harold hade levt med de sista åren tillsammans, den där känslan som började gro samtidigt som uran började brytas på markerna intill familjegården. Snart hörde de rykten om förstörda åkermarker och förgiftade grundvattenbrunnar. Under sina otaliga sömnlösa nätter kastade skenet och ljuden från urangruvan ett stenkast bort obekväma frågor över Beth: Hur kunde en fullt frisk karl med bra värden och sund livsstil falla ihop och dö inom loppet av en timme?

Även minnet efter Harolds egna konstaterande ekade inom henne: Om tjugo år kommer alla att vara döda.

Hade Harold dött av radioaktiv exponering som nått de marker som han trampade omkring i varje dag

Så hade han sagt när han slog sig ner vid köksbordet efter ett besök hos några vänner i Wyoming. Hans vänner var gruvkarlar som ena sekunden hostade lungorna ur sig för att i nästa försäkra att det var »bra pengar« och »värt lite svett och blod«. Att arbeta i och leva i närheten av uran- eller kolgruvor var förenligt med hälsorisker, hade de förklarat för Harold.

Sommaren 2014 fick Beth veta att den siste av Harolds vänner hade avlidit i sviterna av lungcancer. Då hade Beth Gibbons redan flyttat in till Crawford och med i flyttlasset fanns sorgen och de många ouppklarade frågorna.

– Hade Harold dött av radioaktiv exponering som nått de marker som han trampade omkring i varje dag i över 30 år? Den frågan har jag inte kunnat släppa. Jag kan bara inte. Det är som om Harold sitter på min axel och uppmanar mig att fortsätta ställa de obekväma frågorna tills vi får något ordentligt svar på dem. Det är inte bara för min egen skull, utan med omtanke för hela regionen.

När »gula kakor« började brytas nästgårds visste Beth och Harold lika lite om uranutvinning som de flesta i Crawford. Rikliga uranfyndigheter kartlades vid Crow Butte redan 1980, men det var först mot slutet av samma årtionde som industrifolk och geologer från det lokala gruvbolaget Ferret Exploration Company (FEN) och det wyomingbaserade Uranerz vallfärdade hit.

Den amerikanska västerns »uranstäder« tömdes på jobb, invånare och syfte

Det var en tid då uranets framgångsrika år tycktes ha sprungit ifrån den amerikanska västern. Under Kalla kriget var USA världens ledande uranproducent och gruvorna gödde det amerikanska kärnvapenprogrammet med isotopen uran–235, den komponent som kan framtvinga en kedjereaktion, men ett element som utgör mindre än 1 procent av naturligt uran. Med tiden växte efterfrågan på uran från USA:s civila kärnkraftverk och dominerar numera marknaden.

Boomdecennierna öppnade tusentals gruvor i den amerikanska västern och erbjöd arbetstillfällen och skatteintäkter. Samhällen pantsatte sin ekonomiska existens kring uranproduktionen. Men olyckan vid kärnkraftverket Three Mile Island innebar ett bakslag för industrin; opinionen vände och förutom en pikant och direktsänd kärnkraftsolycka tvingades atomindustrin även tampas med frekventa driftstörningar och skenande kostnader. Även ickespridningsavtalet av kärnvapen som USA och dåvarande Sovjetunionen ingick slog hårt mot uranindustrin. Till slut sprack ballongen och den amerikanska västerns »uranstäder« tömdes på jobb, invånare och syfte. Kvar blev dem utan någonstans att ta vägen – mest utsatta var förstamerikaner som levt i och av regionerna både före och under uranruschen, och som nu fann sig grannar till övergivna och läckande gruvor och avfallsdammar.

Nu uppskattar den federala myndigheten Bureau of Land Management att den amerikanska västerns 14 delstater tillsammans inhyser flera tusen övergivna urangruvor.

* * *

Annonser
%d bloggare gillar detta: