Upp till kamp | Sonic Magazine

Redan innan han drog sin första lina hade Rasmus Arvidsson börjat knarka. Från femton års ålder och framåt lyssnade han bara på mer eller mindre drogromantiserande musik. Artister som levde det livet var hans förebilder. Dokumentärer och böcker om dem var allt han tog in. Hans destruktiva ådra fick fritt spelrum 2011 då han som tjugotreåring skadade sitt knä i en fotbollsmatch och kort därpå lämnade sydöstra Småland för studier utomlands. Innan dess hade fotbollen hållit missbruket – spel, alkohol, amfetamin – tillbaka. Någorlunda. Vid ett tillfälle spelade Rasmus en match berusad. Borta mot Ljungbyholm. Han gjorde mål. Ett snyggt mål dessutom. Han lobbade bollen över målvakten. »Som George Best ungefär.«

I Nybro hade jag en bekant som gick på tjack och jag planerade tydligt och medvetet allt mitt drogintag under de första åren och kombinerade det med både fotboll och jobb

I Belfast och sedermera London skulle han leva drömmen, och han skulle leva den så långt att det till slut bara blev bister verklighet i form av psykakut, avvänjning och Antabus kvar.
– I huvudet hade jag redan förlorat kampen mot ett nyktert liv långt före jag lämnade Nybro eller skadade knäet, säger Rasmus Arvidsson i dag. Drogerna finns ju även i småstäder i stor utsträckning men jag tror det är mycket vanligare med självmedicinering, pillertrillande och drogmissbruk i det tysta inne i småstädernas slitna hyreslägenheter än vad som är fallet i mer urbana miljöer.

LÄS VIDARE HÄR (SONICMAGAZINE.COM)

Annonser
%d bloggare gillar detta: