112 år på scenen | Tidningen Vi

Lill kommer först, och jag får den där kramen – avlång med kroppskontakt från smalbenen ända upp till kinderna – som jag minns från början av 1980-talet när jag spelade i hennes orkester. Den känns lika bra nu, 37 år senare, och är de artiga luft-pussarnas absoluta motsats. Man känner sig invaderad, på ett trevligt sätt.

Vi har stämt träff klockan tio på hotell Mornington i Stockholm och slår oss ner i frukostmatsalen. Att prata med Lill är en direkt förlängning av kramen, hon har ingen farstu utan går direkt på väsentligheter och har ett sätt att lyssna som öppnar upp. Jag får anstränga mig att inte prata om mitt, det är inte därför vi är här.

En servitris kommer in med kaffe och när det gått 30 minuter ringer jag Barbro för att höra om hon missuppfattat tiden. Det har hon och säger ”jag är där om fem minuter”, vilket är en omöjlighet med tanke på var hon bor, men Barbro sölar inte när det gäller. Eftersom hon satt och fixade håret när jag ringde har hon rest sig rakt upp, -dragit ner en fantastisk gubbhatt över frisyren; på med jackan och ut till taxin. Sju minuter senare kommer hon in genom svängdörrarna till lobbyn.

LÄS VIDARE HÄR (VI-TIDNINGEN.SE)

Annonser
%d bloggare gillar detta: