När min kropp fick ett hem | Tidningen Vi

Venedig 1966. Stålstolarna har plastband i sitsen som gör kortbyxebenen randiga och svettiga. I viken utanför terrassen ligger ett stort skepp, små färgglada båtar sprutar vatten på det. Kanske är det fyrverkerier och musik, jag minns inte. Jag ska fylla sex år om några månader och vi har rest hela vägen från Lidingö i pappas nya bil, en stor amerikanare. Tänk Mississippi brinner eller mordet på John F. Kennedy så förstår du.

Mamma, pappa och jag har pepitarutiga bilhjälmar och jag sjunger Gulle Gullan koko som en gök så det ekar från baksätet. Pappa och jag rabblar regentlängder … Karl IX, Gustav II Adolf, Drottning Kristina … och talar om krigsskådeplatser vi passerar. Visst är det ett äventyr men något kletar sig fast, en febrig närvaro som jag förstås inte har ord för då. I dag skulle jag säga att det var som att hela tiden filma i närbilder. Jag minns exakt mammas och pappas blickar, deras lite för höga skratt, deras ibland totala uppmärksamhet på mig. Jag minns vad vi äter, hur många nubbar pappa tar i Ystad, hur Apfelsaften smakar i Tyskland.

Vi har just besökt blykamrarna som Casanova lyckades fly från, det står kaffe och läsk på bordet, terrassen är full med människor.

LÄS VIDARE HÄR (VI-TIDNINGEN.SE)

Annonser
%d bloggare gillar detta: