Så mycket bättre tillsammans | Modern Psykologi

Är människan i grunden egoistisk, en biologisk överlevnadsmaskin som kalkylerar och intrigerar för att maximera den egna nyttan? Eller är hon snarare hjälpsam och osjälvisk, inriktad på samarbete och solidaritet? Filosoferna Thomas Hobbes (1588–1679) och Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) lyfts ofta fram som representanter för dessa motsatta uppfattningar om människans natur. Hobbes menade att människans ursprungliga tillvaro präglades av dödlig konkurrens, ett allas krig mot alla som gjorde människolivet ”ensamt, fattigt, otäckt, brutalt och kort”.

Rousseau å sin sida framhöll människans goda och samarbetsinriktade natur, som enligt honom förvrängdes av den moderna civilisationen med dess privata egendom, materiella ojämlikhet och statusskillnader. Men vem hade rätt?

Varje livskraftig biologisk organism måste vara inriktad på sin egen överlevnad, och i den meningen är också människan ”egoistisk” om man vill använda det ordet. Men psykologisk forskning om vad som särskiljer människan från andra primater har på senare år skapat en allt tydligare bild av hur unikt väl anpassade vi människor är för att samarbeta med varandra. Och denna samarbetsförmåga vilar, visar det sig, på en solid grund av hjälpsamma och generösa impulser, som ligger som en överlagring på våra mer själviska motiv. Mer Rousseau än Hobbes med andra ord.

LÄS VIDARE HÄR (MODERNSPSYKOLOGI.SE)

Annonser
%d bloggare gillar detta: