Det franska särfallet | Axess

Min utgångspunkt är det välbekanta påståendet att nationen, åtminstone i Västeuropa, uppkom före nationalismen och känslan av nationell tillhörighet. Processen var oplanerad men kan ändå inte betecknas som en tillfällighet. Det har ofta varit Frankrike som stått i centrum för detta narrativ. Ungefär från 1400-talet och framåt arbetade den franska staten aktivt på en elitstyrd uppbyggnad av nationen och inriktade sina ansträngningar på centralisering av makten och etablering av homogena byråkratiska procedurer. Jakobinska republikaner likaväl som bonapartister gick vidare med processen efter 1789.

Fallet Frankrike är dock långt mer komplicerat än man brukar erkänna. För det första skapades ingen stark nationell identitet av den franska statens sätt att bygga upp sitt territorium genom seklen. Även om fransmännen allt starkare utvecklade känslan av att tillhöra ett enda patrie förblev det för- och särskilt det efterrevolutionära Frankrikes karaktär präglad av en överraskande kulturell, språklig och regional mångfald. Med Graham Robbs formulering var Frankrike ”en väldig kontinent som ännu återstod att kolonisera”. Långt in på 1800-talet talade en betydande andel av landets medborgare inte franska, för att ta ett exempel. För det andra var Frankrike från 1800-talet och framåt en nationalstat som i allt högre grad – och högst ovanligt för Europa – fick karaktär av invandrarsamhälle.

LÄS VIDARE HÄR (AXESS.SE)

Annonser
%d bloggare gillar detta: