Det är en diskussion som förs i många medelklassfamiljer i London. Men det är sällan den leder till skilsmässa.
Förälder A: Förtjänar inte lilla Oliver den bästa start vi kan ge honom i livet? Statsskolan runt hörnet får underkänt i Ofsted-rapporterna och lärarna är dåliga.
Förälder B: Men vi röstar ju Labour. Inte kan vi skicka Oliver till privatskola och understöda ett system som förstört den sociala rörligheten i samhället. Dessutom har vi inte råd med 20 000 pund per år i avgifter.
Förälder A: Men det är ju Olivers framtid det handlar om!
En liknande diskussion fördes också i ett hem i Islington i norra London år 1999. En brittisk vänsterpolitiker och hans fru, en vänsteraktivist, undrade vart de skulle skicka sin äldsta son. Politikern ansåg att principen gick först, sonen skulle till statsskolan även om den hade ett dåligt rykte. Aktivisten tyckte att sonen skulle få den bästa möjliga utbildningen och föredrog privatskolan. Båda parterna vägrade kompromissa och ett tolv år långt äktenskap sprack.
Vänsterpolitikern skulle sexton år senare bli Labours partiledare. Under sin 33 år långa karriär som parlamentariker har Jeremy Corbyn varit lika principfast. Han har röstat emot sitt eget parti över 500 gånger.
Långläsning 