De lärda tvista om huruvida den brittiska punkens födelse med Sex Pistols 1975 och valet av Margaret Thatcher till ordförande för det konservativa partiet samma år bara var en slump, eller kanske ett bevis för kulturhistoriens inneboende behov av bitter kamp för stora framsteg.
Den sympatiska killen från Essex var aldrig den som aggressivt skrek och krävde att systemet måste raseras
Säkert är åtminstone att Thatchers ohämmade aggressioner mot den traditionella arbetarklassen skapade en bördig mark och ett stadigt bollplank för nya konstnärliga uttryck under hela 1980-talet, och det är inte osannolikt att det är The Iron Lady vi har att tacka för mycket av den sanslöst fina, progressiva, aggressiva och politiskt medvetna pop- och rockmusiken. Protestsångare har det funnits i alla tider, men det är få som skulle ifrågasätta påståendet att 1980-talets samhällskritiska musik formades i en unik politisk situation som skapade ett tryck för den medvetna konstnären, musikern och textförfattaren att blotta sina kort och välja sida.
Punkens och rockens politiska fabriksinställning var alltid vänstern, som i vissa fall tog formen av extremism genom anarkopunken, men också den extrema högerkanten aktiverades under de här turbulenta tiderna genom sång. Främst och värst bland dem var bandet Skrewdriver från småstaden Poulton, med nynazisten Ian Stuart Donaldson vid mikrofonen.
Långläsning 