Och aldrig mötas de båda | Ny Tid

Många av de mest ikoniska ögonblicken i idrottens historia dryper av samhällelig och politisk betydelse. Redan 1912 i OS i Stockholm gjorde det finländska landslaget en politisk markering genom att tåga in på arenan en bit efter det ryska laget, viftande med en finländsk flagga. Hela OS i Berlin 1936 var en uppvisning i politisk propaganda, punkterad av den svarta amerikanska friidrottaren Jesse Owens (bilden) fyra guldmedaljer och tre världsrekord. Andra historiska incidenter var vattenpolomatchen mellan Sovjetunionen och det ockuperade Ungern 1956, då Kathrine Switzer 1967 som första kvinna deltog i Boston-maratonet, Tommie Smiths och John Carlos Svarta pantrarna-salut i OS i Mexiko 1968, Nelson Mandelas stöd till Sydafrikas vita rugbylandslag i världscupen 1985, och så vidare. Ändå fortsätter man att upprepa det gamla mantrat om att sport och politik inte ska blandad ihop.

– Åtminstone i Finland föddes den här tanken i samband med att idrotten blev en viktig del av nationalismen på 1800-talet. Idrotten sågs som något som förenade hela nationen, det var ett nationalistiskt fenomen, som stod ovanför politik, eller det var åtminstone så man såg saken inom det borgerliga lägret.

Det säger Erkki Vasara, docent i politisk historia vid Helsingfors universitet, som bland annat haft idrotten som forskningsområde.

LÄS VIDARE HÄR (NYTID.FI)

Annonser
%d bloggare gillar detta: