Klimatförändringen innebär en utmaning för den konventionella miljöekonomin som utvecklades inom de västliga liberala demokratierna under andra halvan av 1900-talet. Den baserar sig på en vision om teknologisk utveckling och förädling, och har traditionellt sett miljöförstöring som ett problem förknippat med den tidiga industrialiseringen. Enligt teorin om ”ekonomisk modernisering” har den ekonomiska utvecklingen, tekniska innovationer och miljöreformer med tiden minimerat föroreningar och miljöförstörelse.
Det här bekväma antagandet har omvärderats en smula i och med den av människan förorsakade klimatförändringen, men ekologiska modernister har ändå fortsatt insistera på att ekonomisk tillväxt är den bästa medicinen mot miljöproblem. Bakom det här synsättet finns en föreställning om att nya teknologier och marknader kan separera ekonomisk tillväxt från miljöförstörelse på både ett relativt och ett absolut plan. Den förre chefsekonomen för Världsbanken Sir Nicholas Stern levererade 2007 en klassisk illustration av det här tänkesättet då han karaktäriserade klimatförändringen som ett marknadsmisslyckande. Som lösning föreslog han att prissätta utsläpp av koldioxid (definierat som ”externaliteter”) och marknadsdisciplin. Med andra ord: marknaden skulle rätta sig själv. Det är alltså ingen större överraskning att människans förstörelse av miljön fortsätter i en allt snabbare takt, trots att man anammat ”hållbarhet”, ”corporate environmentalism” och ”grön tillväxt” både i diskursen och i praktiken.
Långläsning 